Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adeln skickade emellertid en deputation till rådet för att meddela utgången af de hållna valen och begära nytt förslag till riksskattmästareembetet. En lång öfverläggning hölls i anledning häraf åter i rådet, och Clas Tott, Göran Fleming, Sten Bielke, m. fl. yrkade ånyo, att rådet med stöd af de öfriga ståndens redan lemnade bifall borde stå fast vid Herman Flemings utnämning till riksskattmästare; men Gustaf Bonde förestälde äfven denna gång, att man för rikets lugn borde framför allt sammanhålla ständerna till en mening, och då man ej kunde hoppas förmå adeln frånträda sin, borde man nu söka öfvertala de andra stånden att öfvergå till adelns.
Desta visade sig dock ej vara så lätt. Både preste- och borgarestånden läto förstå, att de i allo ville blifva vid rådets förslag, och presteståndet godkände det formligen genom votering stiftsvis. »Det skulle vara lättsinnigt att så hastigt gå ifrån sina ord», yttrade biskop Enander till en deputation från borgareståndet. »Vårt stånd och borgareståndet, såsom mellanstånd mellan det högsta och det lägsta, böra förbinda sig med hvarandra till enighet, så mycket mera som vi förnimma huru riddarståndet genomdrifver sin vilja och kan blifva oss öfvermäktigt». Äfven bönderne yttrade för presteståndet sin benägenhet att blifva vid Fleming; ty »de hade om den herrn aldrig försport annat än godt».
De tre stånden stodo likväl icke särdeles länge fast vid sitt beslut att upprätthålla rådets val, i synnerhet som de härvid erhöllo föga uppmuntran från rådet sjelft, inom hvilket benägenheten för Herman Fleming i sjelfva verket icke var synnerligen stark. Först tillkännagaf borgareståndet, att det »för den allmänna välfärdens skull» icke ville motsätta sig ridderskapets mening. Detsamma förspordes äfven från bönderna. Då ansåg presteståndet ett längre motstånd vara gagnlöst. Ny omröstning anstäldes, och dervid höllo endast två stift fast vid det förra beslutet. Biskop Terserus vågade dock öppet uttala hvad här egentligen var i fråga. »Det förebäres», sade han, »att det allmänna bästa skall råka i fara genom den gode herrens uppkomst. Om så i sanning är eller ej, kan hvar och en döma. Reduktionen, som utan tvifvel länder till allmänt väl och förmenas blifva denne herren i uppdrag lemnad, kunde härigenom studsa, hvilket visserligen icke länder till fäderneslandets välfärd». Presteståndet sökte ock, innan det bestämdt frångick sitt förra beslut, inhemta enkedrottningens och de öfriga regeringsledamöternes mening; men då äfven de rådde till eftergift och Fleming sjelf tillstyrkte detsamma, gaf slutligen presteståndet vika och förenade sig den 26 Oktober i de öfriga ståndens beslut.
Nytt riksskattmästareval måste sålunda anställas, hvilket hölls i rådet den 31 Oktober, då Gustaf Bonde, Herman Flemings närmaste man inom kammarkolleginm, erhöll 26, Sewed Bååt 12 och Gustaf Bielke 4 röster. Vid omröstning inom adeln samma dag fick Bonde af tredje klassen 58 röster mot 14 samt af de båda öfriga klasserna alla rösterna. Preste- och borgarestånden biträdde enhälligt rådets val och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
