Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland de fyra riksembetena näst de fem högsta, nemligen riksmarskalk, rikstygmästare, riksstallmästare och riksjägmästare, skulle de tre sistnämnde, så väl som öfverkammarherrar, öfvermarskalkar, öfverstar öfver gardet och adelsfanan, m. fl. dylika, tillsättas bland adeln utom rådet, men till generalguvernörs-embeten kunna utnämnas personer så väl inom rådet som inom adeln, dock så, att intet riksråd finge bekläda mer än ett embete jemte rådsembetet. Alla embeten skulle för öfrigt bortgifvas hufvudsakligen efter skicklighet och förtjenst, dock att ej infödde svenskar blefve tillbakasatte för främmande, ehuru ej heller utländske officerare borde förskjutas och föraktas. Utom för brott eller vigtiga orsaker skulle ingen kunna skiljas från sin tjenst, så vida han ej till en högre befordrades.
Länsindelningen skulle af regeringen kunna förändras. Landshöfdingarnes befattning med lagskipningen på landet skulle, såsom dittills, inskränka sig till en allmän uppsigt och till verkställighetsåtgärder; men i städerna vore dem obetaget att »i vigtiga saker träda upp på rådstufvan, så uti dömande som till att fordra andra stadens ärenden, hvilka höra till dess välfärd, kultur och goda ordningar samt till dess räkenskapers klarering och riktighet.»
Naturalisering och adlande samt belöning med gods och län skulle under konungens minderårighet ske med mycken sparsamhet, och de naturaliserade ej genast lemnas tillgång till rikets höga embeten. Vid förläningar skulle 1655 års stadga och riksdagsbeslut iakttagas, så att kronan kunde hafva utsigt till de förlänta godsens hemfallande. Särskildt borde såsom för kronan omistliga betraktas de gods i Pomern och i de från Danmark eröfrade landskapen, hvilka oundgängligen behöfdes till fästningarnas underhåll. Dock kunde i nödfall kronogods förpantas. Kronans förbindelser till långifvare skulle redeligen fullgöras samt dess gäld till hvar och en småningom och i billigt förhållande betalas.
Under konungens omyndiga år skulle regeringen föras af enkedrottningen och de fem höga riksembetsmännen, med råds råde, efter Sveriges lag, laga stadgar och privilegier. Dock skulle enkedrottningens deltagande i regeringen ej lända till något exempel för framtiden. Regeringens beslut skulle underskrifvas af enkedrottningen och de fem riksembetenas innehafvare, men, i händelse af inträffadt förhinder för henne att deltaga i besluten, vore hennes underskrift icke nödvändig. Vore åter någon af de fem förhindrade, så skulle i hans ställe äldste ledamoten i det under honom lydande kollegium lemna sin underskrift. Kunde regeringens ledamöter i något ärende ej komma öfverens, så hade de att söka hela rådets inrådande och utslag i saken. Skulle regeringen gå rådet förbi, så egde hvar och en af rådets medlemmar rättighet att af drottningen eller rikskanslern begära rådets sammankallande. Alla förmyndareregeringens beslut och tillgöranden skulle betraktas endast såsom provisoriska till dess konungen hunne myndig ålder, då det berodde af honom att dem godkänna eller ogilla. Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
