Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksförmyndarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– en reslig växt, en ädel, ledig hållning, ett uttrycksfullt ansigte, hvari röjde sig en behagfull värdighet i förening med godhet och vänlighet. Lika fängslande var äfven hans umgängessätt, och främlingar, som besökte Sverige, intygade, att de ingenstädes i hela Europa funnit någon, som i blick, tal, åtbörder och umgänge var i så hög grad som De la Gardie ett mönster af ridderlig värdighet och behag. Han egde en rik, om ock ej en grundlig bildning, ett godt minne, mycken förmåga att hastigt uppfatta hvarje ämne, hvaröfver han hade att yttra sig, samt ovanlig lätthet att uttrycka sig så väl muntligen som i skrift, hvarvid han genom lyckliga vändningar, träffande anmärkningar och fyndigt tillämpade anföranden ur tidens mest lästa författare visste att gifva särskildt behag och intresse åt sina yttranden. Dock röjde sig i dessa och framför allt i hans förtroligare meddelanden en mycket hög tanke om egna förtjenster samt en bitter klagan öfver ovänner och förtal, helt olika den öfver allt sjelfberöm, så väl som öfver tadlet, från hvad håll det än kom, upphöjda själsstorhet, som framträder i dylika meddelanden från Axel Oxenstierna, ehuru man i dessa visserligen icke finner den behagfulla ledighet som i flera af De la Gardies. Jemförelsen mellan bådas sätt att bära Christinas onåd visar ock bäst halten af bådas storhet. Den ene såg ned på den nyckfulla drottningen såsom på ett bortskämdt barn, hvars olater man beklagar, men hvilket man dock lätt förlåter och alltid är färdig att omhulda. Den andre hade alltid sett upp till Christina, som till en försyn, med oro och ängslan bespejat hvarje hennes blick eller ord, och fann sig alldeles förkrossad, när han icke längre egde hennes gunst. Den ene var stor, den andre endast lysande.
Sådan återfinna vi De la Gardie äfven under de nya förhållanden, som för honom inträdt. Den nye rikskanslern var en tid hufvudperson i denna förmyndarestyrelse, likasom den gamle rikskanslern
alltid varit det under den förra; men De la Gardie egde icke Oxenstiernas verkliga, erkända
öfverlägsenhet, och hans inflytande var också alltid mera tillfälligt. Han saknade äfven sin föregångares ihärdiga, outtröttliga arbetsförmåga. Under några veckor kunde han med stor kraft och lätthet egna sig åt regeringsbestyren, men så slappades med ens hans håg. Han kunde nu tillbringa flera månader på någon af sina egendomar under lysande fester eller under njutningen af landtlifvets behag, lemnande ärendena handlöst åt de i Stockholm qvarblifna riksråden. Till lycka både för honom och för riket var emellertid hans rikskanslersbefattning nu icke på långt när så
maktpåliggande, som den varit under mera krigiska tider; men det var icke De la Gardies förtjenst,
att ej dessa återkommo, ty vid flera tillfällen sökte han inveckla riket i nya krig och bragte det
slutligen äfven derhän, till föga fromma för landet, enligt hvad vi i det följande skola visa. Till
hela sitt skaplynne mera fransman än svensk, stälde han sig nästan alltid på Frankrikes sida, både af öfvertygelse, af slägttraditioner och, såsom det påstods, till en del äfven af egennytta. Man visste åtminstone att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
