Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1661-1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner beslut af rådet, att ytterligare donationer ej skulle få medgifvas under någon viss tid eller att det ej finge ske utan under vissa förbehåll och att dervid alltid största sparsamhet skulle iakttagas; men dessa beslut blefvo aldrig vidhållna. Under den ständigt fortfarande penningeförlägenheten ansåg man sig stundom icke ega annan utväg att förnöja de talrika fordringsegare, som vid krigets slut gjorde sina anspråk gällande hos kronan, än att gifva dem kronogods. Dessutom voro regeringen och rådet ständigt belägrade af en mängd sökande bland så väl den högre som den lägre adeln, hvilka genom föregående regeringars frikostighet fått en vana att erhålla donationer eller förläningar såsom belöning för tjenster åt det allmänna eller såsom blotta nådebevis, och då dessa sökande inom den talrika rådspersonalen hade flera nära anhöriga och vänner, som förde deras talan, blef det allt svårare att kunna afvisa de ständigt förnyade anspråken. Fast och och ihärdigt motsatte sig Gustaf Bonde dessa anspråk och fullföljde troget sina sträfvanden för en reduktion, som höll sig strängt inom reduktionsstadgans föreskrifter, för noggrann hushållning med kronogodsen så väl som med statsinkomsterna i allmänhet samt för besparingar i statsutgifterna. Han hade sjelf liknat sig vid en skeppare, som, »när han lägger till sjös, hafver en viss hamn dit han vill lända: ehvad väder honom under vägen möter, ehvar han landar, så vänder han likväl icke igen förr, än han kommer till sin föresatta hamn», och denna bild fullföljde han troget i sitt handlingssätt. Han hade ock, understödd af Schering Rosenhane, Erik och Göran Fleming, Clas Tott m. fl., i början framgång, då, såsom här ofvan är visadt, beslut fattades, att intet gåfvo- eller förläningsbref å kronogods skulle utgifvas förr än reduktionskommissionen deröfver blifvit hörd; att endast hemfallande fjerdeparter finge bortgifvas, och det högst på lifstid och med yttersta sparsamhet, samt att under ett års tid intet gods skulle bortgifvas till hvilken det vara måtte. Dessa beslut kunde dock, oaktadt alla Bondes och hans vänners bemödanden, icke länge vidmakthållas, ty redan under det år, som följde närmast på det sistnämnda beslutet, bortgåfvos mer än 150 hemman, då deremot under loppet af detta år endast 40 hemman genom reduktionen återföllo till kronan. I Maj 1661 erhöllo de af adeln, hvilkas förläningar icke öfverstege 3 hemman, en allmän befrielse från fjerdepartens erläggande, och för särskilda personer beviljades under loppet af detta år icke sällan en sådan befrielse. Det började visa sig, att sjelfva de regerande icke försmådde dylika fördelar. Följande året fortgick det på samma sätt och med tilltagande frikostighet. Betydande donationer gåfvos, och alla de regerande herrarne – riksmarsken Kagg hade under föregående året aflidit – mottogo antingen gods eller sådana förmåner, som medförde förminskning i kronans inkomst. Så erhöll riksdrotsen fem nya frihetsår för sina tre städer Kajana, Brahestad och Grenna, riksamiralen Lillö gods i Skåne, rikskanslern mynträtt till 500 skeppund koppar och, hvad som var mest anmärkningsvärdt, sjelfve riksskattmästaren, som så mycket yrkat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
