Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottningens omvändelse. I alla fall måtte väl våra teologer vara sig emellan så eniga, att å deras sida intet vacklande är att befara.» – »Gud är laggrann i sitt ord», genmälde Swenonius, »det måste vi som prester se på.» Slutet blef, att adelns utskottsledamöter ej ville frångå hvad de från början yttrat, och ej heller borgareståndets.
Rådet, som för ingen del ville se Christina bosätta sig i Sverige, der de fruktade att hon skulle föranleda mycken oro och flerfaldiga tvistefrågor, ålade nu utskottet att gifva de tre stånden del af denna angelägenhet, hvilken äfven skulle meddelas bondeståndet. Detta tog adeln mycket illa. Rålamb anmärkte, att adelns utskott erhållit fullmakt att besluta å ståndets vägnar, »i allt hvad som ej särskildt angår eller trycker detsamma», hvilket väl snarare kunde sägas om krigsförhållanden än om drottning Christinas angelägenheter, hvarföre han yrkade, att man skulle hos regeringen begära tillstånd att gifva ståndet i dess helhet del så väl af ryska frågan som af Christinas framställningar, då den förra vore af vida större vigt. Häri instämde flertalet inom alla tre klasserna, och en sådan begäran afläts nu till rådet, som å sin sida fann sig förnärmadt. De la Gardie undrade hvarföre adeln ville sätta i förbindelse med hvarandra två så alldeles olika frågor, af hvilka den ena nödvändigt måste hållas hemlig, den andra icke så. »Men», tillade han, »detta torde blott vara en kris och något annat ligga derunder, hvarföre ock adeln förtjenade en tillrättavisning.» Häri instämde alla, deputationen inkallades och kanslern förestälde densamma, att presterskapet gifvit första anledningen till meddelandet åt ständerna af drottning Christinas framställningar. De voro visserligen af stor vigt, men ej af sådan art, att de nödvändigt måste hållas hemliga. Annat var förhållandet med ryska frågan, »och kunde regeringen ej annat än finna deras gjorda begäran sällsam och ingripande i kongl. maj:ts egen styrelse, hvarföre man ock förmodade, att adeln bättre öfverlägger saken, brukandes det förutseende att ej begära något, som kongl. maj:t ej kan gilla».
Adelns utskott förfrågade sig nu hos presteståndet angående ryska frågans meddelande till ständerna, men fick till svar att detta tycktes vara stridande mot vanligt bruk. Derpå fortsatte utskottet sin öfverläggning inom sig, hvarvid Rålamb påstod, att ståndets frihet blifvit förnärmad i tvänne fall: först i frågan om hertig Adolf Johan, då adeln bragtes att gifva vika för de andra stånden, och nu för andra gången, då en sak, hvaröfver adelns utskott utlåtit sig i öfverensstämmelse med de andra ståndens, med undantag af några prester, hänskjutes till ny öfverläggning, utan att nya skäl gifvas vid handen. Sådant kunde hafva betänkliga följder och vore ej heller öfverensstämmande med Gustaf Adolfs yttrade afsigt att upprätthålla ridderskapets och adelns anseende mot de andra stånden. Gyllenstierna föreslog att i enskildt samtal med rådet föreställa detsamma det betänkliga i hvad som inträffat, »ty de äro såsom medlare emellan konungen och ständerna, och så bevare vi både vårt stånds frihet och styrka konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
