Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksamiral. Bielke och Tott skylde på försummad »korrespondans» rådet och adeln emellan samt lyckönskade till den ändring, som härutinnan nu var beredd. Gyllenstierna tog härefter till ordet och betygade, att adeln ogerna inlåtit sig i denna fråga, men det hade ej annat kunnat ske, »utan att ståndet skulle gå omkull». De hade derföre velat meddela sig med riksens råd, såsom deras förmän, i den förmodan att, då frågan vore ömtålig och farlig, nemligen om ett stånd skall hafva mera att säga än de andra, allt måtte hållas hemligt. Hvad nu sjelfva saken anginge, trodde sig adeln hafva godt stöd i konungabalkens fjerde kapitel, af hvilket klarligen syntes att hvad lagmännen, hvilka då med sex hofmän representerade ståndet, gjorde i ständernas namn, det var godt och giltigt. Nu var väl formen ändrad efter ärftlighetens införande, men ej sjelfva saken. Det visade sig ock nogsamt af konung Gustaf Adolfs afsigter, förfoganden och handlingar, att den verkliga makten vore hos adeln, dess afbild hos de öfriga stånden. Således och emedan adeln tvärt häremot nu blifvit öfverröstad, förmodade den att rådet såsom medlare ville arbeta derhän, att adeln kommer till sin förra respekt och auktoritet igen. Rålamb tillade förmildrande, att adelns afsigt varit endast att för framtiden »förekomma tillstötande händelser, men ej att draga ståndet till något högre, än som det före detta varit hafver, eftersom ock adeln ej kan fordra hvad som hörer till majestätets rätt eller de andra stånden tillkommer». Men att ej blifva öfverröstad, det borde adeln skäligen kunna begära, »dels emedan dess intresse, så till personer som egendom, var större än de andra ståndens, hvarföre ock konung Gustaf Adolf sig mest på adeln grundat hafver; dels synes det af riddarhusordningen, att adeln för sig sjelf har ett votum såsom stånd, och när nu krigsbefälets och rådets meningar komma dertill, gör det allt liksom tre vota, hvilka borde billigt balancera de tre andra ståndens vota». Adeln skulle således i alla ärenden gerna vilja veta rådets mening eller åtminstone få en vink derom, så att den ej till äfventyrs måtte falla på sådana tankar, som äro rådet emot. Gustaf Banér genmälde, att adeln visserligen kunde hafva några skäl till de uttryck den begagnat; men felet låg hufvudsakligen deri, att den sjelf på någon tid ej visat samma förtrolighet mot rådet som förr, och torde sådant genom tjenliga medel för framtiden kunna förebyggas. Gyllenstierna svarade, att adeln visserligen torde åtnöja sig med denna förklaring och ej begära tillvälla sig mera än hvad densamma tillkommer, hvarefter man åtskildes under ömsesidiga artigheter.
Sedan utskottet aflägsnat sig, öfverlade rådet huruvida det endast skulle till regeringen inberätta hvad som vid sammanträdet förefallit eller äfven gifva något råd i ämnet. Tott tillstyrkte det senare, och att regeringen hädanefter, för att hvarken stöta de öfriga stånden eller utsätta adeln för att se sitt votum öfverändakastadt, aldrig borde låta en proposition komma de andra stånden tillhanda förr än den blifvit meddelad adeln och dess tanke derom inhemtad, äfvensom adeln ej företaga någon votering, innan ett sådant ömsesidigt meddelande skett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
