Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
daler. Intetdera af båda dessa förslag kom dock till verkställighet, men förlägenheten tilltog emellertid för hvarje år äfven utan sådana försök att ytterligare öka densamma. Under hösten 1667 var ställningen så försämrad, att kammarkollegium ansåg sig böra för regeringen anmäla »de eftertänkliga klagomål», hvilka från krigs- och amiralitetskollegierna, så väl som från åtskilliga landsorter, inkommit öfver brist på medel. De förvaltande embetsverken ursäktade sig för följderna, och dagligen infunno sig dels tjenstemän, som ej kunnat utfå sin aflöning, dels andra staters fordringsegare, »med klagan och qvidan». Kammarkollegium förklarade sig »helt rådlöst» och anhöll att regeringen måtte anvisa medel till statsbristens betäckande.
Bragt i detta trångmål, företog sig regeringen att i Mars 1667 utskrifva en skatt. Bref afgingo till alla landshöfdingar, att, efter som rikets ständer lofvat en särskild gärd i händelse af utbrytande krig samt riket, ehuru fiendtligheter icke voro å färde, dock hade nödgats mot Ryssland och i Tyskland hafva stående en krigsmakt, hvars underhåll kostade mera än ett krig, så skulle landshöfdingarne anmoda undersåtarne om en råg- och riksdalershjelp, lika stor med den, hvilken åtogs 1655. Redan under följande månaden fann sig dock regeringen föranlåten att återtaga denna befallning, emedan, hette det nu, regeringen efter utfärdandet af sin, förra skrifvelse inhemtat kännedom om landets slätta tillstånd, hvarföre landshöfdingarne befaltes att tills vidare låta med saken anstå.
Oaktadt den rådande förlägenheten fortfor regeringen likväl att utdela nådegåfvor af alla slag – donationer, lifstidsfriheter, eftergifter vid reduktionen, försäkringar på framdeles hemfallande kronogods, medgifvande af arfsrätt till Norrköpings besluts-gods äfven å qvinnolinien, afkortningar å tullen, o. s. v., och det icke minst till ledamöter af regeringen och rådet. Så fick riksdrotsen i September 1666 ett från England kort förut inkommet parti af 50 skeppund bly, riksrådet Sewed Bååt några dagar derefter 100 skeppund koppar, »att täcka sitt hus», rikskanslern i Oktober samma år tillåtelse att tullfritt utföra 200 läster beck, riksmarsken ett par månader senare samma frihet, samt riksamiralen befrielse från penningeskatten på sitt gods Billingholm för åren 1661–1665 – och dock voro de regeringsledamöter, som åt sig utverkade sådana nådegåfvor, de rikaste godsegare i riket. Ännu menligare för rikets drätsel var likväl det ständigt fortfarande bortgifvandet af kronogods, hvartill alltid en mängd sökande anmälde sig, hvilkas anspråk man sökte tillfredsställa så vidt det lät sig göra. Så berättar riksrådet Christer Horn i ett bref till sin bror i November 1666, huru han och Clas Rålamb anmält sig såsom sökande till ett kronogods, hvarpå Rålamb gjorde anspråk såsom godtgörelse för de 13,000 rdr han utgifvit under sin beskickning till Turkiet 1656, men hvarför han, enligt Horns påstående, redan blifvit godtgjord. För sin egen begäran hade Horn ingen annan grund, än att Lilliehöök kort förut blifvit »benådad» med ett annat gods!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
