Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tullafgifter eller tullarrenden, myntförändringar med mera. På allt detta svarades, likaledes såsom vanligt, dels med tillrättavisning af obehöriga klagomål, dels med löften att afhjelpa hvad som borde och kunde afhjelpas.
Bland adelns besvär förtjenar anmärkas, att skånska adeln önskade blifva bibehållen vid sina förut egande fri- och rättigheter, hvaribland att sjelf låta exequera sina fångar, sedan de blifvit i laga ordning dömde, hvaruti generalguvernören velat dem förhindra genom att göra sådant beroende af sin stadfästelse å den fälda domen. Häri gaf regeringen adeln rätt. Vidare anmärkte adeln i sin helhet, med hänseende till injurie-processer, att om en ofrälse förolämpat en adelsman, kunde han ej dömas annat än efter vanlig svensk lag, hvaruti »ingen åtskilnad mellan frälse och ofrälse i slika mål finnes, hvilket dock, i betraktande af privilegierna, ett större straff, än lag säger, billigen meriterar», hvarföre adeln anhöll, att »kongl. maj:t behagade ridderskapet och adelns allernådigast med den förordning häröfver beneficera», som med privilegierna vore öfverensstämmande. Dertill svarades, att kongl. maj:t ej ansåg något häröfver behöfva förordnas, utom hvad som i lag och privilegier finnes stadgadt, »synnerligen efter kongl. maj:t intet skäl ser, hvarföre icke underrätterna ock skola vara förbundna till att i slika mål döma efter privilegierna så väl som lagen». – Ytterligare klagade adeln, att landshöfdingarne icke vistades inom sina län, hvilket besvarades med löfte, att de skulle blifva dertill strängeligen hållne. – Äfven begärde adeln, att konungens garde måtte bestå af adelsmän och att endast de, som i fäderneslandets tjenst eller, derest tillfälle härtill ej gifvits, i utländsk förvärfvat sig krigserfarenhet, måtte till officerstjenster befordras, hvilket upptogs såsom ett bevis på ståndets »devotion för konung och fädernesland», och lofvades, att kongl. maj:t ville vara betänkt på framtida verkställighet af hvad adeln i denna del föreslagit. – På adelns i dessa besvär upprepade önskan, att de, med hvilka någon förändring skett, måtte blifva framför andra åter ihågkomna, svarades, att en och hvar skulle komma i åtanke, »såsom han genom gjord tjenst eller eljest meriterat». – I det af adeln öfverklagade missbruk, att ofrälse personer, vid processioner eller andra samqväm, brukade adeliga titlar och ceremonier, lofvades rättelse. – På adelns önskan, att åtskilliga af framlidne konungen muntligen gifna löften om nådebevis måtte uppfyllas, svarades, att regeringen ej kunde anse sådana löften bindande, så framt de ej styrktes af kongl. bref eller vigtiga skäl talade derför.
Presterskapets besvär rörde, såsom vanligt, för det mesta religionsstadgarnes vidmakthållande, klagan öfver intrång i kyrkans och läroverkens rättigheter och inkomster o. s. v. Bland annat önskades, att fattiga kaplaner och prestenkor måtte befrias från all rotering och utskrifning, hvilket afslogs, likasom äfven en annan af presterskapet framstäld önskan att befrias från de inskränkningar i jagträtten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
