Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrågavarande tillfälle i Johan Gyllenstierna. Den andra riktningen åter, som stod i nära samband med det ifrågasatta närmare förbundet med Frankrike, gick ut derpå att Sverige, som gemensamt med Frankrike ingått och garanterat westfaliska freden, äfven fortfarande skulle i nära förbindelse med Frankrike upprätthålla sina intressen inom och mot Tyskland, derest Sveriges funnos stå i strid mot detta rikes. Det var denna senare riktning som nu förfäktades af De la Gardie, Tott och de öfriga anhängarne af förbundet med Frankrike.
Under öfverläggningarna härom visade det sig emellertid, att Tott uppfattat denna fråga ur en vida högre och sjelfständigare statsmannasynpunkt än De la Gardie, hvilken hufvudsakligen synes hafva betraktat det franska förbundet såsom ett medel att betrygga hans egen öfvervigt inom svenska styrelsen samt tillvinna Sverige så rika och säkra understödsmedel, som stode att erhålla, hvaremot Tott fordrade såsom vilkor för det franska förbundets afslutande, att Frankrike dervid fullt betryggade Sveriges ställning i Tyskland. Vid westfaliska fredens afslutande hade Frankrike fordrat och äfven tilltvungit sig såsom särskild artikel i fredsfördraget, att kejsaren och de tyske furstarne för all framtid skulle afsäga sig rättigheten att, vare sig direkt eller indirekt, bispringa Frankrikes fiender. Från tyska sidan hade man likväl lyckats få i denna artikel inflickad en klausul, åberopande fredsslutets garanti-artikel, hvilken innehöll, att derest fredsslutet i någon punkt af någon kränktes, skulle den, hvars rätt blifvit trädd för nära, i godo och på laglig väg inom riket söka upprättelse, och först om han ej under tre års tid kunnat på detta sätt vinna den, var det honom tillåtet att med vapen skaffa sig rätt, i hvilket fall samteliga i fredsslutet deltagande makter vore skyldiga att förena sig med honom. Genom denna klausul skulle den förenämnda artikeln blifva i det närmaste betydelselös; men från Frankrikes sida yrkades, att den af kejsaren och de tyska furstarna åtagna förpligtelsen vore ovilkorlig, och man sökte nu förmå svenska regeringen, som deltagit i både fredsslutet och dess garanterande, att instämma i denna tolkning. Detta ville också Tott medgifva, men endast under förbehåll att Frankrike i den ifrågasatta förbundstraktaten uttryckligen förbunde sig att utsträcka artikelns stadgande äfven till Sverige, så att den komme att för kejsaren och de tyska furstarne innefatta en förbindelse att icke bispringa Sveriges fiender. Tillika fordrade han införandet af ett annat förbehåll, att Frankrike skulle förbinda sig att gifva Sverige samma hjelp mot Danmark, som Sverige nu förband sig att lemna Frankrike mot Holland, samt att, derest Frankrike förkastade billiga och hedrande fredsanbud från Hollands sida, vore Sverige löst från sin förbindelse att icke nedlägga vapen förr, än det hindrat tyska rikets ständer från att bistå republiken. Genom dessa förbehåll skulle Sverige, på samma gång det slöt sig nära till Frankrike, likväl bevara sin sjelfständighet i förhållande till denna makt. Detta insågs också genast af Courtin, som skyndade att skrifva till sin konung, det ett sådant förbehåll, som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
