Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste sätta sig i försvarstillstånd, hvartill erfordrades både manskap och medel, och hoppades man, att ständerna, som på lång tid ej varit besvärade med någon bevillning, nu måtte finnas så mycket beredvilligare till en sådan, hvilken borde så fördelas, att den ej komme att för hårdt trycka den fattige.
De öfverläggningar, denna proposition framkallade inom stånden, vände sig hufvudsakligen kring dess första punkt, angående tiden för konungens myndigblifvande och den försäkran man dervid borde affordra honom. Adeln tillsatte ett särskildt utskott att utarbeta förslag till denna försäkran, och detta utskott öfverlade härom med rådet, innan förslaget meddelades de öfriga stånden. Rådet och adeln voro ense derom, att ur Gustaf Adolfs och Christinas försäkringar borde upptagas åtskilliga stadganden, som rörde religionen, embetens tillsättande med råds råde samt det konungen åliggande löfte att icke sätta tro till dem, som ville någon angifva, utan i stället gifva sådant tillkänna för den det rörde. De ofrälse stånden deremot förenade sig om att Carl Gustafs konungaförsäkran skulle utan förändring föreläggas hans son. Presteståndet ville derjemte anhålla, att konungen icke måtte bekräfta de adeliga privilegierna. Man försökte en sammanjemkning genom sammanträden mellan alla fyra ståndens utskott; men det ville icke lyckas. De tre ofrälse stånden åter slöto sig allt närmare till hvarandra och stodo nu åter förenade mot adeln, likasom vid 1650 och 1660 årens riksdagar.
Slutligen, efter många stridigheter och jemkningsförsök, som upptogo tiden ända till fram i November, gaf adeln efter och förklarade, att »den nöjde sig med konung Carl Gustafs försäkran af 1654 och ville inga nyheter». Då tog rådet frågan om hand och derinom uppstod en liflig strid, under hvilken i synnerhet den yngre Johan Gyllenstierna ifrigt motsatte sig hvarje försök att affordra konungen förbindelser utöfver hvad ständerna önskat. Enkedrottningen trodde sig likväl kunna på enskild väg utverka sin sons samtycke till ytterligare eftergifter; men då hon verkstälde försöket, fann hon honom obeveklig. Hon begärde biträde af rikskanslern, men äfven han hade lika liten framgång, och den kunglige ynglingen visade sig i viljekraft stå vida öfver den i allt öfrigt honom så öfverlägsne statsmannen. Det var icke utan förvåning, som De la Gardie fann konungens beslut orubbligt, och då han underrättade rådet derom, tillade han: »God kunskap har han ock om allt, mer än man skulle tro.» Derefter förföll all fråga om något tillägg till Carl Gustafs konungaförsäkran.
Ett efterspel inträffade å riddarhuset den 5 December, då hofrådet Taubenfeldt, å tredje klassens vägnar, anmärkte, att den punkt i Carl Gustafs konungaförsäkran, som handlade om tjensters bortgifvande, hade genom förändrad interpunktering blifvit underkastad olika tydning; men för sin del förklarade tredje klassen sig ej kunna tyda denna punkt annorlunda, än att konungen egde fri hand att disponera öfver tjensterna, såsom andra konungar före honom. Kammarrådet Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
