Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De senast eröfrade landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lindrade, hvarföre man önskade att denne generalguvernör måtte länge detta land förunnas».
Sådant blef dock ej förhållandet, ty då Stenbock vid 1664 års riksdag utnämndes till riksamiral, blef riksrådet och fältmarskalken friherre Gustaf Banér efter honom generalguvernör öfver Skåne, Halland och Bleking, hvilket embete Banér innehade under hela återstående delen af förmyndarestyrelsen, men i hvars utöfning han gjorde sig vida mindre berömd än sin företrädare. När han tillträdde detta embete, var hans enskilda förmögenhet förstörd genom en rättegång, som utfallit till hans nackdel, och under sina sträfvanden att åter bringa sina affärer i ordning tog han för sin enskilda räkning lån hos kyrkor, hospital och andra allmänna inrättningar samt begagnade icke sällan sin myndighet såsom generalguvernör att tilltvinga sig dylika lån, hvarigenom han nedsatte sitt embetes värdighet och fick många ovänner.
Närmast generalguvernören stod en viceguvernör till hans biträde i utöfningen af hans embete och såsom hans vikarie vid inträffande förfall. Befattningen innehades af generallöjtnanten Danckwardt Liljeström, som synes varit en grälsjuk och småaktig herre, ytterst ömtålig för hvarje intrång i sin myndighet, i hvilket hänseende han ofta låg i delo med landshöfdingen i Malmö, emedan gränserna för bådas embetsutöfning icke voro noggrant bestämda. Tvisterna dem emellan tyckas dock slutligen ledt derhän, att viceguvernören äfven i generalguvernörens frånvaro endast utöfvade den militära delen af hans myndighet och landshöfdingen allt som hörde till den civila.
Under generalguvernören stodo två landshöfdingar, en i Malmö och en i Christianstad, samt två länshöfdingar, en i Landskrona och en i Helsingborg, tillika kommendanter i dessa städer. Sedermera sammanslogos Malmöhus, Landskrona och Helsingborgs län till ett enda, och särskilda kommendanter förordnades. Till Christianstads län hörde nordöstra delen af Skåne och hela Bleking, hvilket likväl sedermera skildes derifrån och blef ett särskildt län.
För landshöfdingarne gälde samma instruktion som för dem i det öfriga Sverige. Landshöfdingen var icke domare, utan exekutor, och borde se till att tingen höllos på sina rätta tider. Han hade ingen befattning med krigsväsendet, endast uppsigt öfver utskrifningen till landthären och flottan. Han borde vaka öfver lagarnes upprätthållande och öfver polisen, hafva inseende öfver tukthus, hospital och barnhus samt öfver förvaltningen af dertill anslagna medel. Äfven tillkom honom att, i samråd med städernas magistrater, bestämma antalet af köpmän och näringsidkare i hvarje stad samt förekomma, att städernas handverkerier ledo intrång genom dylikt arbete på landsbygden. För öfrigt egde landshöfdingen uppsigt öfver städernas räntor samt öfver val till borgmästare och stadsskrifvare. Han skulle vaka öfver kronans inkomster och gifva förslag till landets uppodling samt hade inseende öfver böndernes tjenstskyldigheter så väl som öfver alla kronans fogdar. Landshöfdingen förblef tre år vid embetet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
