Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerskapet, handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anläggande och af odlingar. Det är derföre nödigt, att flera jernverk flyttas till Finn- och Norrland samt att jernmanufakturer anläggas. Från Askersund och flera ställen i Nerike drifves handel med goda jerntyg och redskap, med säljarens goda profit. De flesta jernarbeten, som i Stockholm utbjudas, äro utländska; de äro ändock både dåliga och dyra. Men om våra manufakturer skola utarbeta och kullkasta de främmande, såsom förut skedt är i jernbruk m. m., fordras goda ordningar. Det missförståndet har hos oss varit, att vi icke sjelfve vårt eget jerns qvalitet och godhet väl känt hafva, men utländningen hafver väl kunnat urskilja huru väl det för olika ändamål kunnat vara gagneligt».
Brist på företagsamhet var således hvad man egentligen hade att förebrå de svenska industriidkarne, men emellertid hade svenska jerntillverkningen redan 1660 vida öfverstigit 100,000 skeppund, medan den engelska ännu 25 år senare icke hunnit öfver 80,000. Sedermera har den likväl erhållit en så mycket rikare utveckling, så att tillverkningen ensamt af engelskt tackjern år 1855 uppgick till öfver 23 millioner skeppund.
Den betydande utveckling, hvilken det svenska bergsbruket i medlet af sjuttonde århundradet vann, verkade i flera hänseenden fördelaktigt. Från den härledde sig hufvudsakligen bergslagernas uppodling, och flera bland rikets städer hade bergshandteringen att tacka för sin uppkomst och sin förkofran. Så Sala, Falun, Säter, Nora, Linde, Philipstad, Askersund, belägna i eller närmast intill sjelfva bergslagerna, hvilkas behof de omedelbart försågo. Vidare Örebro, Vesterås, Arboga, Köping, Gefle, Nyköping, Jönköping, som af sitt läge voro anvisade till skeppningsorter för bergslagerna, och slutligen äfven Stockholm, Göteborg, Norrköping, de stapelstäder, som då förde bergverkets tillverkningar i verldshandeln.
Fabriksindustrien begynte nu äfven utveckla sig i Sverige, men var ännu föga sjelfständig och drefs till största delen af utländningar. Under Christinas regering hade privilegier utfärdats för en mängd olika tillverkningar, såsom linneväfveri, silkesmakeri, klädes- och sidentygs-färgeri, glas-, pappers- och socker-fabriker, garfverier m. fl., men bland dem, som undfått dessa privilegier, finner man nästan intet svenskt namn. Till en stor del drefvos fabrikerna med holländskt kapital och holländska verkmästare. Hågen för dessa yrken vaknade sent och långsamt hos svenska ungdomen, och äfven från styrelsens sida röjde sig rätt egna begrepp om fabriksindustrien. Så heter det i ett kommerskollegiets utlåtande år 1656 angående två holländare, som några år förut fått privilegium på tillverkning af siden- och florsband: »De tillverka band med qvarnar (maskiner), som i väl bestälda regementen mestadels äro förbjudna, helst de löpa emot den intention, som gemenligen med manufakturerna sker, nemligen att draga in en mängd med folk, som sig af arbetet nära och städerna besitta till riksens och det gemena bästa; men med en qvarn kan så mycket arbete tillverkas, som eljest 24 personer nog med hafva att göra»[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
