Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångfaldiga anledningar till inkräktningar och tvister. I vissa orter, till exempel i Småland och Dalarne, gick hemmansklyfningen så långt, att allmogen besvärade sig deröfver och begärde, att »ingen del måtte skiftas mindre än två tunnland»; men i allmänhet suto blott en eller två bönder på ett hemman. I Upland var det sällsynt, att någon innehade så liten hemmansdel som en fjerdedel, och äfven i Wermland, der hemmanen vanligen hade stor egovidd, funnos vid denna tid oftast en, högst tre eller fyra bönder, på ett hemman. Ehuru landslagen tillerkände dotter endast hälften af arfslott mot son, gåfvo bönderne stundom sina döttrar lika arfsrätt med bröderne, hvilket af dessa äfven ofta i sin helhet eller till en del medgafs; men om en syster skulle få »gifta sig inpå gården» var icke så sällan föremål för rättegång.
I skick, drägt och lefnadssätt bibehöll bonden ännu de gamla vanorna, och det i sådan grad, att allmogen utgjorde likasom ett samhälle för sig, oberördt af förändringarna inom de öfriga samhällsklasserna. »Vill man känna igen oss af de gamla svears och göters hår och skägg», skrifver Rudbeck i sin Atlantica, »så måste man allt sedan 1650-talet intet söka vid hofvet, akademier och städer, ty der hafver det allt mera tagit af; men jag kan glädja mig än i dag, när jag får se från Gamla Upsala Anders Thomesson, som öfver 115 år gammal orkar gå till fots, med hvitt hår och ett skägg, som täcker hans bröst, skinande som snö. Jag tycker mig då se en af våra forna gudar och konungar, som inkräktade hela verlden, och önskar jag att våra bönder ville, allt intill verldens ända, sålunda de gamle gudarnes konterfej i deras skepnad och hederliga skägg behålla.» Allmogen bevarade ock i troget minne de gamla sägnerna och kunde om runstafvarnes rätta förstånd gifva mången nyttig undervisning äfven åt sådane forskare som Atlanticas författare. Äfven de gamla namnen – Thor, Björn, Åke, Bryngel, Halvar, Une, Ivar, Östen, Gertrud, Valborg, Ingrid, med flera – finner man ännu allmänt begagnade af allmogen. Det gamla berserks- och vikinga-lynnet var icke heller försvunnet, utan röjde sig ofta nog i blodiga strider, synnerligast när ölet och mjödet vid gästabuden satt blodet i hastigare omlopp. Vid bröllop och begrafningar, slåtteröl och timmeröl samlade man sina grannar, och då sparades icke på undfägnaden. Ännu var ölet den allmännaste drycken och de flesta hemman hade sin egen humlegård. Bränvin omtalas dock redan här och der, men synes ännu icke hafva tillverkats hos allmogen utan endast i städerna, så att till exempel Stockholm år 1660 hade 40 bränvinsbrännare. Bönderne gingo väl icke till gästning med svärd vid sidan, men knifven och yxan voro icke mindre farliga vapen, som endast allt för ofta härtill användes. Från »obeqvämliga ord» öfvergick man snart nog till hotelser, så till våldsgerningar, som icke sällan slutade med dråp. Ogerningsmannen drog till skogs, men framkom till domstolen på lejd. Förekommo mot honom besvärande omständigheter, men icke fulla bevis, ålades han att så väl medelst ed värja sig sjelf som äfven förete sex eller tolf män att svärja med honom, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
