[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfriga, medan styrelsens talrikhet måste förhindra den att uppträda med den kraft, som förlänas af en stark sammanhållning, hvilken här skulle kunnat tillvägabringas endast af en person, med tillräcklig öfverlägsenhet att göra sin vilja gällande inom den talrika styrande församlingen. En sådan fans i den förra förmyndarestyrelsen och derigenom afhjelptes bristerna i dess organisation, men saknades i den senare, der man visserligen fann personer med tillräcklig förmåga att vara partichefer, men ingen så öfverlägsen, att han kunde utöfva någon fortfarande ledning af det hela.
Också uppstodo snart partier, hvilkas skaplynne vi i det föregående angifvit och hvilka hufvudsakligen skilde sig deri, att det ena förfäktade en lysande stormaktspolitik så inom som utom riket, medan det andra yrkade en fredlig statskonst och bättre hushållning med statens medel. Det ena sträfvade att åt Sverige bibehålla den konstlade storhet det vunnit genom store män och särskilda gynsamma förhållanden. Det andra åter yrkade en inre och yttre statskonst, mera lämpad efter landets verkliga tillgångar och möjliggörande dess återhemtning efter öfveransträngningarna under den föregående storhetstiden. Intetdera partiet hade tillräcklig styrka att kunna rycka nationen med sig och häri finna ett kraftigt och varaktigt stöd, likasom icke heller någotdera partiet var fullt vuxet sin uppgift eller egde tillräcklig förmåga att genomföra den. Stormaktspartiets uppgift förutsatte, att store män stodo i spetsen för detsamma, och inom förmyndarestyrelsen funnos väl flera lysande, men ingen enda stor personlighet. Motpartiets uppgift åter förutsatte en lika noggrann, oveldig och samvetsgrann vård om alla samhällsklassers bästa, och en sådan fans icke hos en uteslutande aristokratisk styrelse, för hvilken adelns bästa alltid var det hufvudsakligaste ögonmärket och de öfriga samhällsklassernes endast såvida det kunde stå tillsammans med adelns. Intetdera partiet hade sålunda sitt stöd hos nationen, utan endast hos adeln, hvilken var ännu mera söndrad än styrelsen, emedan utom söndringen mellan ett krigs- och ett freds-, ett stormakts- och ett för strängare hushållning ifrande parti, äfven inom detta stånd rådde en mer och mer tilltagande söndring mellan hög- och lågadeln.
Under sådana förhållanden blef styrelsen i sin helhet för hvarje år svagare, allt efter som partierna utbildade sig och med allt mera vexlande framgång sletos om väldet. Ständernas makt växte och i synnerhet adelns, som, i besittning af all embetsmannamyndighet och af större delen utaf jorden, sträfvade till ett mer och mer obegränsadt välde öfver det hela. De öfriga stånden åter slöto sig allt närmare till hvarandra mot det allt mera hotande adelsväldet och riktade allt lifligare sina förhoppningar på den snart myndige konungen för att få ett slut på detta välde. Men äfven en stor del af lågadeln hade, af afund och harm öfver grefvarnes företrädesrättigheter och högadelns rika förläningar, sina förhoppningar riktade på honom, och, likasom hos de ofrälse stånden den öfvertygelse mer och mer stadgade sig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
