Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Tyskland 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
togos i detta landskap, ty »man förklarade öppet och högtidligt, att detta infall icke var begynnelsen till något krig, utan endast ett försök att beveka kurfursten till förlikning med Frankrike». De la Gardie tyckes då ännu hafva hoppats att kunna undvika ett verkligt krig. För öfrigt fattades det vigtiga beslutet ensamt af konungen och De la Gardie utan rådets hörande, hvarföre ock, när det blef bekant, mycket missnöje inom rådet deröfver förspordes, hvilket äfven ganska oförbehållsamt yttrades, synnerligast af Johan Gyllenstierna och Sten Bielke.
När detta nya krig begyntes, utgjorde Sveriges hela krigsmakt till lands endast omkring 40,000 man, af hvilka 15,500 stodo i Sverige och Finland, 6,000 i Lifland och 18,500 i Tyskland. Med frånräkning af besättningarna i de talrika fästningarna hade Wrangel emellertid endast omkring 12,000 man att föra i fält. Sjelf var den nu 61:årige härföraren illa plågad af gikt och i allmänhet endast en skugga af hvad han i yngre år varit. Man hade velat gifva honom fältmarskalken Helmfelt till biträde och närmaste man i befälet, men ingendera kunde rätt fördraga den andre, och Helmfelt undandrog sig detta förtroende. Derefter hade, under riksmarsken Carl Gustaf Wrangel såsom högste befälhafvare, fältmarskalken Conrad Marderfelt erhållit närmaste befälet och närmast denne generallöjtnanten Wolmar Wrangel, en yngre halfbroder till riksmarsken.
Den 19 December 1674 inryckte svenska hären från Stettin i brandenburgska Pomern och Neumarck, der den förlades i vinterqvarter, med högqvarteret i Stargard. Brandenburgske ståthållaren, grefven af Anhalt, åtnöjde sig att protestera mot svenskarnes inryckande, men hade för ringa styrka att göra något motstånd, så att inga fiendtligheter föreföllo under vintern.
Svenska regeringen lät under tiden öfverallt förklara, att ingen fiendtlighet åsyftades med det tagna steget, hvilken den ansett sig nödsakad att vidtaga i följd af Brandenburgs beteende emot Frankrike, i strid mot westfaliska freden. Kurfursten försummade emellertid icke att under vintern dels sjelf, dels genom sina sändebud sätta Sveriges alla förra fiender i rörelse, för att fråntaga det dess gjorda eröfringar, och god vilja härtill fann han öfverallt. Sjelf ville han åtkomma hela Pomern, Österrike ville drifva svenskarne ur Tyskland, de nedersachsiske furstarne ville mellan sig dela det bremiska området, Danmark ville återtaga hvad det förlorat genom frederna i Brömsebro och Köpenhamn, Holland ville tillintetgöra Sveriges öfvervigt å Östersjön. Alla skulle i Juni 1675 samtidigt börja krig emot Sverige, och från alla håll afvaktades med spänd uppmärksamhet den svenska härens rörelser.
Den 29 April uppbröt hären, bestående af 15 regementen eller omkring 10,000 man från Stargard och utbredde sig under loppet af Maj månad öfver Ückermark och Mittelmark. Sjelf lemnade likväl Wrangel Stettin först den 26 Maj. Han hade hela vintern varit plågad af gikt och fick nu, vid ankomsten till Neu-Brandenburg, ett nytt anfall, som i tio dygn höll honom vid sängen. Vid samma tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
