Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Tyskland 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring 3,000 man under general Koob att passera Trebel vid Tribesees och en brandenburgsk trupp af lika styrka under general Schwerin att öfvergå till öarna Wollin och Üsedom, samt lyckades sjelf med sin hufvudstyrka tillkämpa sig öfvergången af Peene-floden vid Gützkow emot svenske fältmarskalken Marderfelt, som beskyldes att här ej hafva gjort allt det motstånd, som varit honom möjligt. Häraf blef en följd, att så väl de trupper, som stodo vid Tribesees, måste vika undan för Koob, som att Königsmarck den 6 Oktober måste lemna det så ihärdigt försvarade passet vid Damgarten. Större delen af de svenska trupperna nödgades härefter söka skydd under Stralsunds kanoner, och mindre afdelningar gingo till Greifswald och Anklam. Den 9 Oktober gaf sig staden Tribesees och den 14 framryckte den förenade, danska, brandenburgska och österrikiska hären, omkring 30,000 man, till Stralsund samt tvingade svenskarne att draga sig in i fästningen eller öfvergå till ön Rügen. Vid samma tid intog Schwerin den svenska skansen vid Divenows mynning, gick derifrån öfver till ön Wollin, stormade dervarande stad med samma namn, eröfrade Svinemünde skans samt framryckte öfver ön Üsedom till Wolgast.
Sedan de förenade danska, brandenburgska och österrikiska härarna sålunda drifvit de svenska trupperna in i de fasta orterna, skildes de åt, hvarefter kurfursten företog belägringen af Wolgast samt danskarne och österrikarne den af Wismar.
Den 5 November börjades belägringen af Wolgast, och redan den 10 kapitulerade kommendanten, öfverstelöjtnant Blixen, Maderfelts måg, ehuru han ännu hade 800 man af besättningen och icke obetydliga förråd i behåll. De infödde svenskarne fingo återvända till fäderneslandet, men tyskarne qvarhöllos, emedan de ej tillätos tjena Sverige, som af kejsaren blifvit förklaradt i akt – hvilka kapitulationsvilkor sedermera voro de vanliga under återstående delen af kriget. Härefter upphörde, för den svåra väderleken, krigsrörelserna å detta håll. Kurfursten drog sina trupper längre söderut och förlade dem i vinterqvarter.
Wismars belägring hade begynt den 6 November, men denna stad blef både ihärdigare försvarad än Wolgast och var äfven till följd af sitt fasta läge svårare att intaga. Slutligen lyckades dock konung Christian bemäktiga sig en vigtig skans, som underhöll förbindelsen med hafvet, hvarigenom undsättning från Sverige omöjliggjordes, äfvensom ett annat vigtigt utanverk föll i danskarnes händer. Till följd häraf och då tillika besättningen af brist och sjukdomar sammansmält till några hundra man, nödgades guvernören, generallöjtnanten Johan Wrangel, och kommendanten, öfverste Carlson, en naturlig son till konung Carl Gustaf, den 13 December uppgifva fästningen, der en stark dansk besättning inlades, hvarefter danska hären återgick till Holstein och der intog vinterqvarter.
Förlusten af Wolgast hade emellertid väckt mycken förbittring i Sverige, och Marderfelt, som under riksmarskens fortfarande sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
