Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Upsala 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelfva konungen. Dessa föreställningar förfelade ej sin verkan. Äfven De la Gardies fiender ville ej drifva saken till det yttersta, utan önskade endast göra ett slut på hans inflytande, och konungen var sjelf öfvertygad, att De la Gardie ej kunnat mot honom hysa den onda afsigt, hvarför han beskyldes. Han befalte derföre, att intet åtal för högförräderi skulle få ega rum; men emellertid fortfor tvisten mellan De la Gardie och de båda angifvarne alltid med samma bitterhet. Förgäfves sökte konungen förlika dem i det han högtidligt förklarade, att Rålamb och Kurck icke velat mot De la Gardie framkasta någon ärerörig beskyllning, och att han sjelf var fullt öfvertygad om De la Gardies oskuld – ingendera lät sig härmed nöja, och ända till frampå våren 1676 fortsattes rättegången inför Svea hofrätt, till dess konungen befalte dess nedläggande.
De la Gardies anseende och inflytande voro emellertid, och denna gång för alltid, brutna och anläggningen mot honom hade sålunda fullständigt lyckats. Sjelf hade han dertill varit mest vållande genom sitt föregående öfvermod, sin tillfällighetspolitik, som mera afsåg hans egna eller Sveriges tillfälliga fördelar än följde några bestämda politiska grundsatser, sina sträfvanden att nedsätta rådets myndighet, för att sjelf få styra i en egenmäktig konungs namn, samt framför allt sin bristande ihärdighet och den slapphet som hos honom alltid röjde sig efter hvarje ansträngning. För öfrigt, om Johan Gyllenstierna, såsom temligen allmänt misstänktes, varit den egentlige anstiftaren af den anläggning, som närmast föranledde De la Gardies fall, så var denna visserligen en gengäld för De la Gardies föregående anläggning emot honom, men i sjelfva verket hade båda lika liten heder af sina tillställningar. Bedröfligt är ock, att en i öfrigt så förtjenstfull man som Clas Rålamb kunnat nedlåta sig att utföra en roll i detta intrigspel och taga sin andel i det lumpna beteende, som i allmänhet röjde sig hos rådspersonalen under denna frågas behandling. Den värdigaste hållningen hade onekligen den 20-årige konungen, som visade ojemförligt mera lugn, oveld och högsinthet än hans i statsmannavärf grånade rådgifvare, hvilka af partiilska endast alltför mycket förleddes att åsidosätta så väl klokhetens som hederns och rättvisans fordringar. Man kan ock ej förtänka konungen, att han härefter hyste ännu mindre förtroende för sina riksråd än hittills, och det var också icke De la Gardies motparti inom rådet, utan helt andra, som skördade frukterna af detta motpartis anläggning.
Under det rådet varit på sådant sätt sysselsatt, hade ständernas begäran om utredning af hvad som blifvit gjordt för beredande af tillgångar till krigets utförande blifvit obesvarad. De afläto derföre till rådet en påminnelse, och derpå följde visserligen ett svar; men det var kort och undvikande, hänvisande endast till förmyndareregeringens berättelse om sin förvaltning och försäkrade, att allt vore väl betänkt. Härmed läto dock ej ständerna sig nöja, utan beslöto upprepa sin framställning och denna gång vända sig till konungen sjelf. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
