Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Juel låg för motvind stilla vid Visby ända till den 11 Maj, då han, vid underrättelsen att den vida öfverlägsna svenska flottan nalkades, arbetade sig ut och styrde nedåt Bornholm, der han förenade sig med amiral Rothsteins eskader, hvarefter hans styrka uppgick till 25 krigsfartyg, med hvilka han kryssade mellan Bornholm och Skåne, i afvaktan på svenska flottans ankomst. Denna blef ock synlig på morgonen den 25 Maj, men vidriga vindar hindrade flottorna att komma i träffning förr än kl. 9 på aftonen, och då kunde svenska flottan, som genom felaktiga signaler råkat i oordning, oaktadt sin öfverlägsenhet icke tillfoga den danska någon synnerlig skada. Följande morgon fortsattes striden, men äfven nu var svenska flottan så spridd, att den ej kunde utföra något kraftigare anfall mot den fiendtliga, hvilken dock höll undan och sökte skydd bakom Falsterbo ref. Carl XI hade från kyrktornet i Ystad med spänd uppmärksamhet åsett striden och reste, sedan kanonaden upphört, den 27 Maj till Trelleborg, dit flottan under föregående dagen hunnit och der den nu fick befallning att ofördröjligen åter anfalla den fiendtliga; men både Creutz och Uggla funno det allt för vådligt att angripa fienden bakom grunden vid Falsterbo. Creutz anförde svåra klagomål mot flera af de högre befälhafvarne, att de ej tillräckligt understödt honom och deltagit i striden så kraftigt som varit möjligt. Amiralerne Bär och Boije förklarades ock sin tjenst förlustige; men den gamle amiralen Hans Clerck, som utmärkt sig under striden, yttrade i sitt vittnesmål, att många blifvit inför konungen allt för hårdt anklagade, och att öfverbefälhafvaren, riksrådet Creutz, icke sällan varit »nog hetsig och envis, frågat ingen om något, gjort nästan allt efter eget behag och aktat hvarken skyldig eller oskyldig, utan skurit dem alla öfver en kam». I sjelfva verket var Creutz fullkomligt främmande för sjötjensten, hvaråt han aldrig egnat sig förr än han fick öfverbefälet öfver hela flottan. Han hade visat stor kraft och förmåga vid flottans utrustning, likasom förut i flera civila värf, men var på intet sätt lämplig att föra flottan i striden, der han lät allt för mycket hänföra sig af sin egen oförskräckthet och allt för litet förstod att gifva sammanhållning åt flottans rörelser. Sjelf var han dock fullt öfvertygad, att befälhafvarne å alla fartyg, som ej tagit verksam del i striden, voro skälmar och förrädare. »Jag skall se dem hänga i Stockholms galge», utropade han, »och jag skulle sjelf hugga hufvudet af dem, om jag hade dem här.» Till sina hemmavarande skref han ock: »Att jag i sådan fara och bland sådana skälmar kommit undan med lifvet, derför har jag säkert att tacka de trogna förböner, som för mig blifvit uppsända af eder och af de fattiga enkor jag i Stockholm underhållit.» Ett sådant förhållande mellan öfverbefälhafvaren och de honom underordnade kunde dock ej annat än verka mindre fördelaktigt på det hela.
Medan svenska flottan låg utanför Trelleborg, hade en holländsk under Cornelius van Tromp förenat sig med den danska, hvarefter denna förenade flotta, öfver hvilken Tromp nu fick högsta befälet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
