Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landstigningspunkten, lät konung Christian återstoden af flottan under Tromps befäl afgå till Skånes södra kust, der Tromp den 27 Juni visade sig utanför Ystad, som försvarades af endast 200 dragoner. Staden besköts från den fiendtliga flottan, hvilken tillika landsatte 2,000 man, som började intränga på stadsgatorna, då i detsamma Otto Wilhelm von Fersen och generalmajor Wittenberg ankommo med 1,500 ryttare och sökte drifva fienden tillbaka; men denne hade redan skydd af husen, så att svenskarne efter modigt fäktande nödgades, sedan de förlorat 150 man döde och sårade, mot aftonen draga sig tillbaka till Christianstad och lemna Ystad i danskarnes händer, hvarefter Tromp med sin flotta vände om till Köpenhamn.
Den 28 Juni sammandrogs vid Malmö återstoden af svenska hären samt tågade derifrån till Christianstad, dit man ankom den 2 Juli och der Fersens och Wittenbergs trupper förenade sig med svenska hufvudstyrkan. Denna inqvarterades i byarna på andra sidan Helgeån och qvarlåg der under tre veckor. Tåget dit hade skett med en brådska, som mycket liknade en flykt, och af ansträngningarna hade en stor del af hären insjuknat, så att Helmfelt vid framkomsten till Christianstad trodde sig hafva knappast 4,000 man tjenstbara. »Jag har aldrig sett en sådan förvirring och brådska, som vid detta återtåg», skref Feuquières, som under hela tiden åtföljt konungen, den 3 Juli till Ludvig XIV. »Soldaterne voro missnöjde och begärde att blifva förde mot fienden eller åtminstone att åter få syn på honom; officerarne knotade och generalerne högre än de andre. Man såg konungen ofta rida från de främsta lederna till de eftersta, utan att tala med någon, utan att mottaga sina generalers råd, utan att meddela någon hvad han ämnade företaga. Hvad orsaken kan vara skall väl snart visa sig: emellertid är det anledning antaga att, om det icke är barnslighet, det är någonting ännu värre, som kunde komma honom att på ett eller annat sätt förlora sin krona. Alla föra på tungan tillgifvenhet för konungen, men i hjertat råda öfverallt harm och missnöje. Häri synas alla vara enige, men eljest är oenigheten sådan, att den visar sig i de minsta byar, ja, i kompanierna inom hären, der hvar och en har sitt parti. Om denna söndring blifver rådande, synes förlusten af alla Sveriges under århundraden gjorda eröfringar vara säker. Det berättas, att Danmark för en vecka sedan ingått ett fördrag med ryske czaren att anfalla Lifland, och om konungen skulle dö af mödor och sorg, som väl vore möjligt, kunde derpå lätt följa rikets förderf, så vida det icke faller under konungen af Danmark».
Från flera andra håll klagades äfven att konung Carl, hufvudpersonen i denna mörka skildring, blifvit för hvarje dag allt otillgängligare. Försänkt i det djupaste svårmod, iakttog han en envis tystnad och gaf inga befallningar. Ställningen var ock i sjelfva verket nu nästan förtviflad. Svenska hufvudstyrkan, högst 7,000 man, låg så spridd, att fienden lätt kunde när som helst falla in midt i dess qvarter, hvilka blott betäcktes af en å, som på flera ställen kunde öfvervadas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
