Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteblifvande, beslöt han göra ett försök att locka svenskarne ur lägret vid Rönneberga eller åtminstone afskära deras förbindelser med det inre af landet. På aftonen den 26 Maj uppbröto danskarne från sitt läger, kringgingo under natten det svenska, uppställde sig i slagordning och gåfvo tidigt på morgonen den 27 sin närvaro tillkänna med pukor och trumpeter, utmanande svenskarne till strid.
Desse hade under natten ej haft någon aning om den hotande faran, och Carl XI var sjelf den förste, som på morgonen blef varse fiendens anryckande. Genast lät han slå larm, uppstälde sina trupper och beslöt gå fienden till mötes, oaktadt dess tydliga öfverlägsenhet, hvilken han dock ej närmare kände, emedan danskarne de föregående veckorna hålligt sig noga inom sitt läger för att lemna svenskarne i okunnighet om deras verkliga styrka. Det var likväl icke svårt att nu från den höjd, der svenska lägret låg, öfvertyga sig om att fienden var vida talrikare än den styrka man hade att föra emot den, hvarföre också de svenske generalerne gjorde flera föreställningar mot konungens beslut, men han vidblef detsamma och gaf skarpa svar på alla invändningar. För öfrigt vore äfven soldaterne ifrige att få slåss och bekymrade sig föga om fiendens öfvermakt. Denna var emellertid sådan, att då svenskarne hade endast 7 brigader fotfolk och 14 sqvadroner rytteri eller tillsammans omkring 5,000 man att föra mot fienden, räknade denne 10 brigader fotfolk och 28 sqvadroner rytteri eller nära 9,000 man. Icke desto mindre lät konung Carl rasera södra och vestra linierna af sina förskansningar samt ryckte i full slagordning mot fienden.
Så snart danskarne märkte, att svenskarne kommo ur lägret, gingo de dem till mötes, och ingen kunde tro annat, än att en blodig strid nu skulle börja; men hastigt stannade danskarne, innan de öfvergått ett litet träsk, som ännu åtskilde de båda härarne. De hade varseblifvit några trupper som stött till svenskarnes ena flygel och i sjelfva verket endast varit ett återvändande ströfparti. Äfven svenskarne stannade, afvaktande i den fördelaktiga ställning de ännu innehade, fiendens anfall; men denna rörde sig icke. De danske generalerne hade öfvertalat konungen att undvika striden, emedan svenskarnes ställning vore allt för stark, och att i stället försöka afskära svenska hären från förbindelsen med öfra Sverige samt med detsamma från möjligheten att erhålla nya förstärkningar.
Under tiden stod svenska hären i full slagordning ända till aftonen, och när det nu var tydligt, att danskarne ej ville inlåta sig i strid, hölls i svenska lägret ett krigsråd, då generalerne öfvertalade Carl XI att äfven afstå från striden, till dess de väntade förstärkningarna hunne anlända, samt att genom ett skyndsamt återtåg till närheten af Christianstad förekomma den fara, som hotade den derutanför qvarlemnade styrkan, att öfverväldigas, derest konungen blefve afskuren ifrån Christianstad. Man beslöt att genast under följande natten verkställa detta återtåg, men, för att dölja det för fienden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
