Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för ridderskapet. Det skulle frivilligt och ej såsom en tvångspligt uppställa krigsfolk samt mottaga meddelanden omedelbart från konungen och ej genom generalguvernören. Dessutom borde ett särskildt utskott tillsättas för att vaka öfver adelns friheter, när landtdagen icke var samlad. Ett utskott blef också genast tillsatt, i hvilket äfven Patkul blef ledamot, och detta utskott fick i uppdrag att uppsätta en böneskrift från riksdagen till konungen. Den författades af Patkul och var affattad i helt annan anda än den ytterligt ödmjuka, som vid denna tid röjde sig i alla den svenska adelns böneskrifter. »När förtryckta undersåtar», hette det der bland annat, »först i tålamod lida och fördraga allt möjligt och sedermera, då krafterna ej längre förmå bära tyngden, vända sig med ödmjuk förtröstan till sin konung samt bedja om hjelp och bönhörelse, så äro vi försäkrade om, att det icke uttydes annorlunda än som bevis på deras tillgifvenhet och förtroende. Nöden och eländet i vårt arma fädernesland äro så stora, att våra grannar se det med bestörtning och vi sjelfva blygas vid att omtala vårt tillstånd. Hittills hafve vi med underdånig vördsamhet och stilla lydnad låtit gå öfver oss allt hvad menskligt tålamod kan bära, i förhoppning att en sådan vår orubbliga trohet skulle beveka eders maj:t till nåd. Nu har dock olyckan blifvit så stor, att här kräfves icke allenast förhoppning om hjelp, utan verklig hjelp. Landets verkliga tillstånd är eders maj:t icke bekant, ty det har af åtskilliga personer blifvit falskeligen utmåladt såsom lugnt och lyckligt. Vi känna icke sådana herrars driffjedrar; gifve Gud, att rätta namnen derpå icke måtte vara egennytta och lycksökeri! Men att öppet omtala sanna förhållandet, dertill känna vi oss drifna dels af den yttersta nöd, dels ock af den hyllnings-ed vi 1687 aflagt, då vi lofvade vid lif och salighet att icke förtiga hvad som kan vara eders maj:t nyttigt att veta». Härefter följde klagomål öfver reduktionen, som beröfvat adeln största delen af dess egendom och bragt den i elände, öfver den fördubblade rusttjensten, de förhöjda skatterna m. m. och slutligen tillades: »Under de svåraste krigstider, som öfvergått Lifland, hafve vi aldrig erlagt så höga gärder som nu midt under freden. Ja, vi kunna försäkra, att i fall den högste Guden förelade oss att välja emellan, å ena sidan, ett svårt krig med våra fiendtliga grannar och, å den andra, vårt nuvarande olyckliga tillstånd, så vete vi i sanning ej, om icke det förra vore bättre att undergå.»
Skriften undertecknades af landtmarskalken och landtråden i hela ridderskapets namn samt insändes till konungen, som befalte Hastfehr, hvilken under landtdagen varit frånvarande för sin helsas vårdande, att, så snart han återkommit till Lifland, sammankalla adeln och förehålla densamma, att det icke vore nog att inkomma med klagoskrifter, utan man borde äfven bevisa det man klagat öfver. Undersökning skulle hållas om hvilka voro klagoskriftens anstiftare, och tillika upphäfdes det tillsatta utskottet, hvilket landtdagen förklarades ej hafva egt rätt att utse. Patkul, som var kapten vid den i Riga förlagda afdelningen af gardet, förflyttades till ett regemente i Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
