Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid riksdagen var ock ej mycket att öfverlägga om. Ett utskott af två ledamöter från hvarje af de tre inom sekreta utskottet representerade stånden, med landtmarskalken till ordförande, tillsattes för att uppsätta ett svar å den till utskottet aflåtna kungliga propositionen. Detta svar berörde först förhållandena till utländska makter, men endast i korthet, och prisade det sätt, hvarpå de af konungen blifvit handhafda, hvarefter det hette, att ständerna med så mycket större vördnad och tacksamhet erkände konungens vid riksdagen gjorda meddelanden, som »Gud, naturen, konungens höga arfsrätt samt ständernas öfver hans absoluta välde åren 1680 och 1683 gifna förklaringar hafva satt kongl. maj:t och dess lifsarfvingar till en envålds allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för sina gerningar ansvarig, utan har makt och våld att efter sitt behag och som en kristelig konung styra och regera sitt rike». Denna mening, jemte utskottets svar i dess helhet, hvilket i afseende å rikets inre angelägenheter likaledes uttryckte ständernas tacksamhet och försäkran att alltid hålla heligt och okränkbart samt aldrig hvarken medelbart eller omedelbart begära eller tillåta någon ändring i hvad kongl. maj:t så nådigt och väl förordnat, godkändes i stånden utan anmärkning och infördes derefter i riksdagsbeslutet samt blef sålunda en ytterligare bekräftelse på konungens envälde och tillika en ytterligare utsträckning deraf, ty den begränsning af det kungliga enväldet, som innefattades uti de i 1680 års enväldesförklaring förekommande uttrycken, att konungen egde »efter lag och laga stadgar styra sitt rike», var här utesluten. Enväldet hade också redan blifvit ifrigt försvaradt och förfäktadt så väl vid högskolorna som från predikstolen, och Carl XI visade sig ytterst ömtålig derom, likasom han, ända från sitt tillträde till regeringen, sträfvat derefter.
Första steget var sängkammarstyrelsens införande, hvarvid De la Gardie var den unge konungen
behjelplig och blef hans förste ledare på vägen till enväldet – en ledning hvilken De la Gardie
sedermera fick bittert ångra. Så inträffade kriget, hvarunder konungen fann allt i sådan oreda och
sådant förfall, att både han sjelf och många andra derigenom öfvertygades om nödvändigheten af en
utvidgad konungamakt. Derunder fick också konungen i Johan Gyllenstierna en ny ledare på samma väg;
men då målet för De la Gardie var betryggandet af hans eget inflytande, var det för Gyllenstierna
fäderneslandets bästa och dess oberoende af hvarje främmande makt. Detta mål var och förblef också Carl XI:s, och han var fullt öfvertygad, att detsamma ej kunde ernås utan genom en obegränsad makt lemnad i hans hand. Omständigheterna vid krigets slut voro honom härvid i hög grad gynsamma. Alla trycktes af de svåra skattebördor, hvilka kriget gjort nödvändiga och i hvilka man ej motsåg någon lindring utom genom reduktionen och förmyndareräfsten, som skulle återgifva kronan sitt afhända egendom. De ofrälse stånden yrkade ifrigt derpå, för att vinna lättnad i sina bördor och nedsätta adelns välde, som för många varit tryckande och för alla hotande. Äfven adelns flertal stälde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
