Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utreda och bevisa detta af Rudbeck anade förhållande fördjupade han sig nu i de ifrigaste forskningar rörande såväl de nordiska som de gamla folkens sagor och minnesmärken samt fann i allt bekräftelser på sanningen af sin gissning. Med sitt fyndiga snille och sin rika beläsenhet utvecklade han utförligt sina åsigter härom, och så tillkom hans Atlantica, hvars första del trycktes 1675, den andra 1689 och den tredje 1698. Fjerde delen var under tryckning 1702, då både handskriften och hvad dittills hunnit tryckas gick under den stora branden i Upsala förloradt, så när som på 6 eller 7 ex. Arbetet väckte ett oerhördt uppseende, och ehuru det visserligen icke mottogs med obetingadt gillande, spriddes derigenom författarens rykte kring hela Europa. Efterverlden har visserligen betraktat det ryktbara verket endast såsom en snillrik kuriositet, men det måste dock alltid väcka beundran genom den stora lärdom och den rika poesi som deri röja sig.
När den stora branden inträffade, som förtärde fjerde delen af Rudbecks Atlantica, skyndade han genast upp till anatomisalen i högsta delen af Gustavianska byggnaden, hvarifrån han med sin väldiga stämma utdelade sina befallningar huru sprutorna borde användas och släckningsarbetet ledas. Man berättade honom huru elden fattat i hans eget hus, huru hans handskrifter och alla hans samlingar, som voro honom så dyrbara, brunno, men han stannade qvar å embetsrummet och lyckades äfven rädda så väl det som hela den byggnad, hvari det låg. Större delen af staden lades dock i aska, men redan några dagar efter branden uppgjorde han ett förslag huru staden skulle nybyggas till mera beqvämlighet och prydligare utseende. Sjelf fick han dock ej upplefva dess återuppståndelse, ty han afled samma år den 17 September, 72 år gammal. Han hade alltid dittills haft god helsa, var en reslig man, med mer än vanligt stort hufvud, hvarföre han också af sina förtroligare vänner kallades Storhufvud, bar icke enligt tidens sed peruk, utan sitt eget hår i rika lockar fladdrande ned åt axlarne, hade ett aflångt ansigte, röda kinder och lifliga, snilleblixtrande ögon. Snillrik var han äfven mer än de fleste på sin tid. För öfrigt skildras han i samtida uppgifter såsom »ärlig och vänfast mot sina vänner, men hetsig och stickande mot dem som han ej tyckte om; dertill något ärelysten och mån om bekantskap med de store». En utomordentlig man var han i alla hänseenden.
Urban Hjärne, af en gammal dansk eller norsk slägt, var född den 20 December 1641 i Nyen inom Ingermanland, der hans far Erland Hjärne var kyrkoherde. Fadern dog 1654, och vid ryssarnes infall i Ingermanland 1656 måste enkan och barnen fly från hemmet. Urban kom till Stockholm med 3 daler kopparmynt i behåll, och då en svår farsot der härjade, gick han på en Mälare-jakt till Gripsholm, hvarifrån han vandrade till Strengnäs, der han uppsökte gymnasiets rektor Tranæus, för hvilken han yppade sin nödstälda belägenhet. Tranæus tog honom i sitt hem och skaffade honom tillåtelse att genom sockengång få understöd till föda och kläder. Genom undervisning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
