Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pantsättning, hvarefter båda skulle med Polen ingå ett förbund mot czaren. Engelska hofvet, länge fiendtligt stämdt mot czaren, förkastade icke förslaget, men begärde betänketid. Georg I hade likväl varit kurfurste i Hannover, innan han blef konung i England, och Hannovers särskilda intressen lågo honom fortfarande mera om hjertat än Englands eller Europas. Bremen och Verden måste således framför allt vinnas åt Hannover, och det öfriga fick bero af omständigheterna.
Emellertid affärdades lord Carteret såsom engelskt sändebud till Sverige och ankom till Stockholm i slutet af Juni. Han skulle medla fred mellan Sverige och Hannover samt dervid söka göra svenska regeringen medgörligare genom löfte om förnyandet af det år 1700 ingångna förbundet mellan Sverige och England. För att gifva eftertryck åt hans underhandlingar skulle den engelska flotta, som under amiral Norris’ befäl blifvit sänd till de nordiska farvattnen, efter omständigheterna användas att locka eller skrämma svenskarne. Förbundet mellan Sverige och England af år 1700 hade blifvit ingånget på 18 år och innehöll, att båda makterna skulle understödja hvarandra både mot yttre fiender och inre uppror med 6,000 man fotfolk. Blefve faran för endera makten så stor, att denna hjelp funnes otillräcklig, så skulle den andra komma till hjelp med så stor makt till lands och sjös, som kunde ske utan att äfventyra dess egen säkerhet. Särskildt hade England garanterat frederna mellan Sverige och Danmark 1660 och 1679. Förnyandet af detta förbund var sålunda under för handen varande förhållanden af icke ringa vigt för Sverige, i synnerhet som man förutsatte, att man i sådant fall kunde genast påräkna hjelp af Norris’ flotta. Man ville dock ej visa sig alltför angelägen, utan först afbida utgången af de la Marcks förslag, czarens svar å Lillienstedts anbud samt i hvad mån kejsaren, till hvilken generalmajoren grefve Ture Bielke afgått såsom svenskt sändebud, för att söka utverka hans bemedling mellan Sverige och Hannover, vore benägen att understödja Sveriges anspråk på återfåendet af sina förlorade besittningar. Man besvarade till en början Carterets förslag med yrkandet, att förbundet af år 1700 borde utsträckas så, att czaren skulle med Englands bistånd nödgas afstå alla sina från Sverige gjorda eröfringar.
Det dröjde likväl ej länge, innan svenska regeringen visade sig villigare att efterkomma Carterets fordringar. Den 3 Juli ankom till Stockholm ett hemligt bud från preussiske ministern hos czaren, Marderfelt, med underrättelse att ryska trupper redan voro inskeppade för en landstigning i Sverige. Carteret fick då genast ett besök af Dücker, som å drottningens och hennes gemåls vägnar bad honom skrifva till Norris att med sin flotta komma norr om Gotland mot löfte att freden skulle genast afslutas efter konung Georgs önskan. Då Carteret nu skyndade till drottningen, fick han af henne och prinsen muntlig försäkran om Bremens och Verdens fullständiga afträdande samt förnyande af 1700 års fördrag med England, utan någon utsträckning af vilkoren deri, hvaremot han lofvade skrifva till Norris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
