Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer påtänkas. Denna hans undfallenhet kunde dock ej rädda hans verktyg. Dahlén, Brodzenius, Prange och Osthoff stäldes för ständernas kommission samt dömdes till fästning, halsjern, landsförvisning och andra stränga straff.
En så snöplig utgång fick vid denna riksdag konung Fredriks försök att utvidga sin myndighet; men utom skammen af de misslyckade försöken hade han tillika den harmen att se det holsteinska partiet, just i följd af den förtrytelse och den oro dessa försök hos ständerna framkallat, hafva ganska mycket vunnit i betydenhet, hvilket röjde sig vid flera tillfällen i ständernas nu mot hertigen gynsamma sinnesstämning.
Vid valet af sekreta utskottets ledamöter hade flera bland hertigens kända anhängare fått plats inom utskottet, och den obetänksamhet, hvarmed konungen vanligen gick till väga vid fullföljandet af sina planer, gaf utskottet snart nog tillfälle till inblandning i förhållandena mellan konungen och hertigen. Orolig öfver det bistånd, hertigen sökt hos czaren och hvilket denne äfven syntes allt för benägen att lemna honom, hade konung Fredrik sökt genom de hessiske och franske ministrarne Diemer och Camprédon inleda en försoning med hertigen. Om denne, medelst Fredriks erkännande för Sveriges konung, ville taga första steget till en förlikning och i sådant ändamål hitsända en minister, så skulle konungen »gifva honom goda bevis på sin tillgifvenhet» samt emottaga alla förslag, »som kunde bidraga till en fast och förtrolig vänskap dem emellan». Dock borde den holsteinske ministern komma hit före riksdagens början; i annat fall blefve han ej emottagen. Hertigen hade ock hit afsändt sin förtrogne, geheimerådet Bassewitz, dock ej förr än nära riksdagens öppnande. Man fick här veta, att Bassewitz vid jultiden anträdt sin resa, men tillika fått befallning att icke begära företräde, innan konungen gifvit hertigen titel af kunglig höghet. Orolig häröfver, sökte konungen nu hindra hans resa och meddelade rådet hvad dittills förefallit. Hos riksråden väckte det icke liten förtrytelse, att underhandlingar mellan konungen och hertigen blifvit inledda genom utländska ministrar, utan att rådet haft någon kunskap derom. De förklarade ock nu, att Bassewitz ej kunde afvisas, synnerligast som han kom på konungens egen inbjudning; men när han hitkom kort efter riksdagens början, vägrade konungen att gifva honom företräde, emedan han fruktade, att han skulle framkomma med begäran om titel af kunglig höghet och löfte om tronföljden för hertigen. Horn och rådets flertal åter yrkade på hans mottagande, emedan de fruktade, att czaren eljest skulle göra påståenden derom. Konungen fortfor icke desto mindre i sin vägran, och så drogs saken under sekreta utskottets afgörande. Det lät genom de tre högre ståndens talmän enskildt råda konungen till eftergift, för att undvika en anmaning från ständerna; men konungen svarade med ett till utskottet aflåtet handbref, i hvilket han uppräknade alla sina skäl att ej bevilja det begärda företrädet. Då infunno sig de tre talmännen å nyo hos konungen och landtmarskalken yttrade dervid:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
