Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det afgifna betänkandet antydde emellertid, att det icke var konungens utnämningsrätt, som ständerna tillvällat sig, utan endast samma rätt, som eljest varit uppdragen åt deras fullmäktige, riksråden, hvarföre konungen kallade till sig de fyra talmännen och sade till dem, att som ständerna i detta ärende satt sig i riksrådens ställe, så ville han nu inhemta deras tankar, likasom eljest rådets angående de personer, hvilka han ämnade utnämna till presidenter och hvilka han derföre nu för dem uppgaf. Denna fyndiga tolkning af ständernas beslut var dock ej enlig med deras uppfattning af frågan och, utan att fästa afseende dervid, utvalde de elektorer att utse dem, som skulle föreslås konungen till de lediga presidentembetena; men nu uppstodo tvister om en, två eller tre personer skulle uppsättas på hvarje förslag till ledigt embete, samt sedermera äfven om de personer, som borde uppföras å förslagen, och slutet blef att alla de af konungen uppgifne äfven uppfördes å ständernas förslag samt blefvo af konungen utnämnde. Så blef justitiekanslern Gabriel Stjernkrona och, då han kort derefter afled, landshöfdingen Petter Scheffer president i Svea hofrätt, landshöfdingen Germund Cederhielm i Göta, landshöfdingen Otto
Reinhold Strömfelt i kammarkollegium och ombudsrådet Casten Feif i statskontoret.
Tillika gjorde ständerna nu en förklaring af § 40 i regeringsformen, hvarigenom konungens utnämningsrätt till högre tjenster gjordes beroende af rådet, i stället att detta dittills endast haft rätt att hindra sådana utnämningar, som voro uppenbart stridande mot lag, hvilket fall dittills icke förekommit. Nu åter stadgades, att riksråden borde, vid inträffande ledigheter, föreslå den, hvilka de ansågo till tjensten skickligast; men i fall, sedan detta skett, konungen skulle nämna någon annan, som ej vore infödd svensk, eller bland de af rådet föreslagne utvälja någon, som antingen vore minst meriterad eller till den ifrågavarande befattningen otjenlig, så skulle utnämningen bero af flertalet.
Vid granskningen af rådsprotokollen hade man funnit, att konungen vid några tillfällen vägrat underskrifva hvad i rådet blifvit mot hans vilja beslutadt. Detta föranledde, efter allvarsamma öfverläggningar, ständerna att nu föreskrifva, det i sådana fall samtliga närvarande riksråden skulle underskrifva i konungens ställe; men då detta icke gick an i bref till främmande regenter, beslöts att den svenske hos den främmande regenten anstälde ministern skulle få rådets befallning att så godt sig göra lät, föredraga frågan utan något kungligt bref.
Då man funnit stora olägenheter deraf, att i diplomatiska ärendens behandling inga hemligheter kunde bevaras, emedan ingenting kunde förehafvas utan hela rådets och kanslikollegiets vetskap, beslöts att inskränka deras antal, som skulle deltaga i de hemligaste ärendenas handläggning. Sekreta utskottet tillsatte derföre en s. k. »sekret kommission», bestående af kanslipresidenten och vice presidenten, hofkanslern och statssekreteraren för utrikes ärenden samt hvilka af kansliets öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
