Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1726, 1727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af ständerna beslutas, hvartill äfven konungen lemnade sitt samtycke. Från båda hållen gjordes fördelaktiga anbud. Frankrike och England erbjödo, såsom nyss är nämndt, 50,000 pund sterling i årliga subsidier hvardera, mot förbindelse för Sverige att, i händelse af behof, lemna dessa makter 12,000 man, som af de båda makterna skulle besoldas. Dolgorucki åter bjöd 1,200,000 rdr att betalas på tre år, utan annan förbindelse å Sveriges sida än att icke sluta sig till hannoverska förbundet. Detta senare anbud var dock åtföljdt af åtskilliga hotelser, som verkade motsatsen af hvad Dolgorucki dermed åsyftade. Utskottet ville icke för något pris sätta Sverige i beroende af Ryssland, och sedan de franske och engelske ministrarne medgifvit några ytterligare jemkningar i sina anbud, undertecknades den 14 Mars 1727 förbundsfördraget mellan Sverige, Frankrike och England.
Genom detta fördrag förbundo sig de tre makterna att ömsesidigt garantera hvarandras besittningar; dock skulle Sveriges garanti icke sträcka sig utom Europa. I händelse någondera blefve anfallen, skulle de öfriga lemna den anfallne hjelptrupper, nemligen Frankrike och England 12,000 man hvardera samt Sverige 5,000 man, och kunde den anfallne, om han så önskade, i stället för manskap fordra skepp eller penningar, motsvarande kostnaden för de utlofvade hjelptrupperna. Derjemte lofvade svenska regeringen i en hemlig artikel att, utom ifrågavarande 5,000 man, hålla i beredskap ytterligare 10,000 man, att träda i Englands och Frankrikes sold, hvilken skyldighet dock skulle upphöra, i händelse Sverige hotades af sådan fara, att det behöfde dessa trupper till eget försvar. Deremot lofvade franska och engelska regeringen att under tre år till Sverige betala 50,000 pund sterling hvardera i årliga subsidier.
Det nu efter så många strider både inom rådet och sekreta utskottet afslutade fördraget var mindre vigtigt genom de vilkor det innehöll än genom den fullständiga omkastning af Sveriges yttre politiska förhållanden det innebar, då det återgaf Sverige en sjelfständig ställning i stället för det beroende af Ryssland, som inträdt med de holsteinska sträfvandena. Det var återvinnandet af denna sjelfständighet, som förmått Horn och hans vänner att bryta med holsteinarne, och det visade sig äfven vid riksdagen, att fosterlandskänslan var inom alla stånden tillräckligt öfvervägande att motverka både farhågan för Rysslands öfvermakt och lockelsen att med rysk och österrikisk hjelp återfå de tyska besittningar Sverige nödgats afträda.
Det segrande fosterländska partiet insåg emellertid nödvändigheten af att förvissa sig om öfvervigten inom rådet, så vida den nu vunna framgången skulle blifva varaktig. Det var ock tydligt, att ingen kraftfull regering kunde blifva möjlig så länge partierna inom rådet så nära motvägde hvarandra. Den tiden var den nu allmänt erkända regeln inom ett parlamentariskt styrelsesätt, att de medlemmar af styrelsen, som finna representationens flertal mot sig, frivilligt lemna sina platser, ännu icke någonstädes antagen, och i Sverige betraktades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
