Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1738, 1739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franske ministern. Genom honom fick Casteja underrättelse om allt, som förehades inom svenska regeringen, och för öfrigt hade en sekreterare i kanslikollegiets utrikesexpedition en årlig pension från Frankrike för att lemna franske ambassadören kännedom om alla statshemligheter, som kommo till hans kunskap. Den engelska regeringen begagnade emellertid samma medel mot den franska, så att engelska kabinettet kunde allt emellanåt underrätta sin minister i Stockholm om det franskas hemligheter och meddelade honom i synnerhet hvad franske ambassadören berättade hem till sitt hof. Genom Finch fick sedermera Horn äfven del af hvad som förehades, hvarigenom hans misstroende mot sina ämbetsbröder ökades och möjligen äfven sträcktes till dem, som ej förtjenade det. Söndringen blef emellertid allt starkare äfven inom rådet, och allt skarpare stodo båda partierna mot hvarandra.
Själen i det franska partiet var nu, enligt Castejas egen uppgift, presidenten i kommersekollegium Daniel Niklas von Höpken, och dess verksammaste ledare i öfrigt Carl Gyllenborg samt Olof von Törne. Grefve Hans von Fersen, som tagit en synnerligen verksam del i partiets grundläggande, afled i Maj 1736; men partiet hade emellertid vunnit betydande förstärkning så väl inom sjelfva rådet som bland de högre embetsmännen utom detsamma. Oberäknadt Gyllenborg, tillhörde inom rådet så väl Magnus Julius De la Gardie som Gustaf Cronhielm och Clas Ekeblad detta parti, till hvilket äfven Carl Cronstedt och Johan Strömfelt icke sällan slöto sig. Inom kanslikollegium hade partiet en pålitlig anhängare i statssekreteraren Olof Cederström, och efter hand öfvergingo till detta parti äfven statssekreteraren Carl Carlsson, kansliråden Gustaf Celsing och Gustaf Boneauschöld, äfvensom statssekreteraren Herman Cedercreutz, som dock redan 1736 förflyttades från kansliet till president i kammarrevisionen, vid åtskilliga tillfällen trädde på dess sida.
Det andra partiet, Horns och hans vänners, till hvilka äfven konungen nu hörde, var visserligen vida talrikare både inom rådet och embetsverken samt höll äfven troget tillsammans i allt hvad som rörde utrikes angelägenheterna, men för öfrigt var sammanhållningen inom detta parti icke på långt när sådan som hos motpartiet och saknade dessutom nu en kraftigare ledning. Arvid Horn hade länge utöfvat denna ledning och var ännu Sveriges mest framstående man; men han var nu öfver 70 år, sjuklig och väl i behof af hvila, den han ock allt mera ofta sökte på sitt landtgods, der han tillbragte största delen af året 1737. Riksråden Gustaf Bonde och Ture Bielke stodo honom närmast och voro de enda inom hans parti, som kunde komma i fråga att efterträda honom; men Bonde egde hvarken håg eller fallenhet för partistriderna, och Bielke, som icke tillhörde kanslikollegium, saknade tillräcklig kännedom om utrikes förhållandena. Dessa båda riksråd voro också icke de, som egde Horns närmaste förtroende, utan ett par mera underordnade embetsmän, hofkanslern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
