Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1738, 1739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständerna tillkänna sitt på förekomna skäl och omständigheter grundade beslut, att de fem riksråden skulle från rådsembetet »licentieras», så funno ständerna i anledning häraf, att afsked måtte dem i nåder lemnas; bifallande, att de må behålla rådsvärdigheten samt undfå årliga pensioner af 4,000 d. s. hvardera, motsvarande två tredjedelar af riksrådslönen.
När de andra riksrådens öde var afgjordt, begärde äfven Taube den 19 Mars sitt afsked, hvilket beviljades honom »på grund af hans ansökan» – han blef således icke afskedad, såsom de öfrige fem – och, jemte pensionen af 4,000 d. s. såsom riksråd, fick han äfven, såsom amiral pension ur amiralitets-krigsmanskassan.
För att icke konungen skulle kunna utnämna någon af de entledigade riksråden till annat embete aflät stora deputationen den 14 April till kongl. maj:t en skrifvelse, att ingen, som var eller hade varit riksråd, finge förflyttas till annat embete eller borde befatta sig med någon annan förrättning, hvarken i krigs- eller fredstid.
Kanslikollegium fick nu äfven uppbära stränga anmärkningar för sina betänkanden om underhandlingarna med Frankrike och Ryssland, hvarföre hofkanslern von Kocken och kanslirådet Nerés, som visste sig vara värst anskrifna hos det segrande hattpartiet, begärde afsked. De blefvo ock entledigade ur rikets tjenst och förbjödos allt umgänge med utländska ministrar, äfvensom all brefvexling med främmande hof.
Härmed var denna riksdagens hufvudfråga bragt till slut. Vi hafva mera utförligt redogjort för fortgången deraf, emedan deraf visar sig dels partiernas ställning till hvarandra, dels sättet huru partistriderna denna tid fördes. Det slut, denna fråga fick, inverkade ock på de politiska förhållandena under hela återstående delen af Fredriks regering.
Genom Horns, Bondes, Bielkes, Barcks, Hårds, Creutz’ och Taubes afsked, samt Strömfelts död 1736 och Gustaf Cronhielms, Ekeblads och Törnflychts 1737 voro elfva platser inom rådet nu lediga, som skulle blifva det segrande partiets belöning. Främst på listan hade valmännen uppfört Tessin, men han undanbad sig riksrådsvärdigheten, emedan han ej ville utsätta sig för anmärkningen att hafva sett sin egen fördel till godo, då han såsom landtmarskalk ledt öfverläggningarna i en riktning, som inverkat på beslutet om riksrådens afsättande, och han utverkade tillika ett adelns beslut, att ingen kunde uppföras på riksrådsförslag vid den riksdag, då han vore landtmarskalk.
Till de lediga rådsembetenas besättande skulle, enligt hvad som iakttagits vid riksdagarna 1719 och 1727, ett enda förslag blifvit uppsatt, upptagande tre gånger så många namn som ledigheterna, och konungen skulle således haft att välja mellan 33 föreslagne; men det var ej så lätt för Hattarne att finna så många deras parti tillgifne personer, utan att gå längre ned i tjenstegraderna, än man ansåg öfverensstämmande med då rådande begrepp om riksrådsvärdigheten. Adelns valmän genomdrefvo derföre, att endast två förslag i sänder, hvartdera med tre namn, framlades för konungen, och sedan han bland de å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
