Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jubel, emedan man nu gjorde sig säkra förhoppningar att från Ryssland återtaga allt hvad man till det förlorat, hade likväl flerstädes i landsorterna väckt missnöje och oro, och denna ökades samt blef alltmera allmän äfven inom hufvudstaden i samma mån underrättelserna från kriget blefvo mera bedröfliga. Man började allt ifrigare forska efter anledningen till det olyckliga kriget och blef alltmera öfvertygad, att det hufvudsakligen varit partistriden vid riksdagarne, som framkallat detsamma. I början af 1742 års riksdag sade landtmarskalken öppet, att de öfriga stånden betraktade oenigheten inom adeln såsom grunden till rikets olycka. Hos allmogen tilltog ock alltmera oviljan mot adeln och vände sig tillika mot sjelfva regeringssättet, hvilket aldrig varit med någon tillgifvenhet omfattadt af bönderna och nu blef dem förhatligt såsom en herrestyrelse utan enhet eller enighet, hvilken för enskilda eller partiintressen äfventyrade hela rikets väl. Man visste ock, att konung Fredrik satt sig emot krigspolitiken och att han, när han ej kunde förhindra krigets företagande, velat, men ej fått öfvertaga befälet öfver hären, hvilket ytterligare ökade missnöjet. »Det fans för många kungar, herrarne gjorde allt och kungen rådde intet», hette det.
Starkast röjde sig oron och missnöjet inom Dalarne, där man utom de allmänna äfven hade särskilda anledningar dertill. Dalregementet hade lidit stora förluster i slaget vid Willmanstrand och sedermera genom sjukdomar, dem man ansåg föranledda af befälets vårdslöshet och bristande omtanke. När nu nytt manskap skulle uppsättas i det afgångnas ställe, blef sådant en tryckande tunga för Dalallmogen, så mycket mera som en svår hungersnöd hemsökte landskapet under vintern och våren 1742, samt de strängare tullförfattningar, som tillhörde hattpartiets handels- och näringslagstiftning, försvårade för denna allmoge de utvägar, hvilka förut stått den öppna, att hemta sina förnödenheter från Norge. Genom det stora antal dalkarlar, som gingo ut på arbetsförtjenst, spridde sig förbittringen till andra landsorter och äfven till hufvudstaden, der den fann riklig näring. Flerstädes uppmanades menigheten att göra gemensam sak med Dalallmogen, då den innan kort skulle draga ut och »klippa vingarne på adeln, för att få en kung och ej så många».
Regeringen, gjord uppmärksam härå, sökte genom åtskilliga i Dalarne kända och ansedda män lugna sinnena, anskaffa några tusen tunnor säd, att till lågt pris hållas de nödlidande tillhanda, och tillsade tullarrendesocieteten att förfara mindre strängt i afseende å allmogens handel på Norge; men jäsningen fortfor emellertid och fick en ny riktning genom riksdagskallelsen i Maj 1742. Till landshöfdingen i Dalarne, Albrecht Lindcreutz, inkommo framställningar från den ena socknen efter den andra, att han måtte hålla landsting med ombud från hela länet, så att de kunde gemensamt öfverenskomma om sina riksdagsbesvär. Landshöfdingen hänsköt frågan till regeringen, som befalte honom sammankalla socknarnes ombud i flera afdelningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
