Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under hemresan träffade Per Andersson och de deputerade vid Brunbäck den några månader förut tillsatte nye landshöfdingen i Dalarne Carl Gustaf Vennerstedt, hvilken med trug och pock förmåddes att sammankalla ett möte af Dalsocknarnes ombud till den 12 April i Leksand, för att öfverlägga om soldaternas aftåg. Innan detta möte hölls, kom kongl. Maj:ts den 5 April utfärdade befallning, att Dalregementet skulle bryta upp och tåga till Vesterbotten, att sluta sig till generalmajor Freidenfelts därvarande styrka; men på mötet ropade dalkarlarne med en mun, att intet manskap skulle gå ur stället, innan generalerna blifvit straffade till lifvet och tronföljaren vald. Förgäfves sökte landshöfdingen göra sig hörd och undgick med möda att misshandlas. Befallningen om regementets sammandragning möttes med hot och trots, soldaterna infunno sig icke eller kommo utan gevär och munderingar, hvilka bönderne inlåst. Äfven i Helsingland och Södermanland vägrade allmogen att låta regementena utrycka.
Per Andersson, som vid sammankomsten i Leksand varit en slags ledare, återvände derefter till riksdagen, sedan han uppmanat dalallmogen att icke släppa sina soldater, innan han skrifvit dem till derom. De danske ministrarne i Stockholm, geheimerådet Berkentin och öfverste Grüner, fingo mottaga en å tolf socknars vägnar undertecknad skrift, hvari allmogen förklarade sig redobogen att med vapen understödja kronprinsen och öfverlåta regeringen åt honom; men ministrarne förmanade till stillhet och yttrade sin önskan, att allmogen ej måtte förhindra soldaternas utryckande. Häraf lät Per Andersson rätta sig, gjorde åter ett besök i hemorten och sökte nu öfvertala allmogen att låta soldaterna aftåga; men då han möttes med förebråelser och hotades med stryk, slöt han sig åter till de upproriske. Landshöfdingeembetet hade utfärdat ny kungörelse om regementets uppbrott; men då beslöto Mora socknebor, med hvilka utskickade från andra socknar förenat sig, ett allmänt uppbrott mot Stockholm. Budkaflar utsändes den 30 Maj, kallande soldater och bönder från de öfra socknarna att med vapen och fanor mötas i Falun den 8 Juni. Der skulle ombud från de nedra socknarna vara dem till mötes för att samråda om tåget. Förgäfves återkallade regeringen befallningen om regementets uppbrott, bönderna fortsatte sitt tåg till Falun, der de inryckte den utsatta dagen och der upproret organiserades.
Soldater af Dalregementet hade verksamt deltagit i de oroliga uppträdena flerstädes inom Dalarne och utgjorde nu en icke ringa del af bondehären. Vilhelm Gustaf Wrangel, major vid regementet, var också en af de upproriskes ledare, ehuru han ej ville såsom sådan anses. Mera öppet uppträdde bokhållaren vid Insjö kopparverk Gustaf Schedin, hvilken förut varit i krigstjenst, såsom bondehärens anförare; men Wrangel anmodades att med råd och dåd understödja Schedin samt gjorde ock härvid sitt bästa. För öfrigt hade hvarje socken sina af sockenborna valda anförare, för det mesta underofficerare eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
