Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka derföre kallades till plena den 14 Juni. För de tre stånden, som redan stält tronföljarevalet i nära samband med fredsunderhandlingarna, kunde det nu ej komma i fråga att frånträda Adolf Fredriks val, hvilket just utgjorde hufvudvilkoret för de ryska medgifvandena – ett sådant frånträdande hade varit detsamma som att gifva Finland förloradt. Hvad som således nu egentligen kunde åstadkommas var adelns biträde till preste- och borgareståndens redan fattade beslut att, derest fred ej blefve ingången innan den till tronföljarevalet senast utsatta dagen, den 21 Juni, förena sig med bondeståndet i att välja danske kronprinsen. Härom tvistade man ganska ifrigt å riddarhuset, men slutet på öfverläggningen blef, att äfven adeln förklarade sig vilja utkora kronprinsen af Danmark till svensk tronföljare, så framt fred med Ryssland icke vunnits före den 21 Juni.
Under tiden hade regeringens och ständernas deputerade till dalahären den 13 Juni hunnit till Sala, der de af den samlade allmogen, som ämnade förena sig med de upproriske, hindrades att resa längre. Den 15 inryckte bondehären i Sala, då de deputerade genast sattes under bevakning och fingo derefter meddela sig endast med de upproriskes ombud, för hvilka Per Andersson förde ordet. Deras föreställningar hos dessa medförde ingen verkan, utan bondehären stod fast vid sitt beslut att tåga fram till Stockholm för att få skyndsamt svar på sina besvär och »utrensa ogräs». Deras besvär rörde ej blott tronföljden och åtalet mot generalerne, utan äfven orsakerna till krigets förklarande, de vid riksdagen beviljade kontributioner, den förlust de lidit genom mynttecknens indragning m. m. Om allt detta kunde de deputerade naturligtvis ej lemna fullt nöjaktigt besked och dessutom hade de upproriske ett visst medhåll af bondeståndets ledamöter inom deputationen, hvilket ytterligare ökade deras motsträfvighet. Det enda de ville medgifva, var att stanna vid Stäket och der afbida svar å de besvär, hvilka de ville skriftligen framställa till kongl. maj:t och till rikets ständer, genom fullmäktige, som skulle åtfölja deputationen till Stockholm. Denna anmodade landshöfdingarne i Vesterås och Upsala att föranstalta om bondehärens underhåll under tåget till Stäket, der lifsmedel skulle vara samlade för dess behof, samt fick derefter den 16 Juni anträda återresan åtföljd af 18 sockenombud. Vid ankomsten till Stockholm befans det emellertid, att dessa ej medfört några skriftliga besvär eller fått uppdrag att muntligen framföra sådana, hvarföre fyra af dem skickades tillbaka att hemta nya föreskrifter. De 18 hade således sannolikt medföljt endast för att träda i förbindelse med missnöjde inom hufvudstaden och genom utsigten till vänlig uppgörelse förekomma krigsfolks sändande mot bondehären.
I Stockholm rådde nu största bestörtning och rådvillhet. Ingen fans, med kraft och vilja att uppträda såsom ledare. Konungen drog sig undan. »Han kunde så mycket mindre befatta sig med det, som rörde undersåtars blod, då han icke gerna underskrefve en dödsdom, än mindre sådant, som kunde kosta många tusen undersåtars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
