Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera bindande än de för Buddenbrocks, som likväl redan var af alla stånden stadfästad. Hufvudsakliga bevekelsegrunden till den stränghet, presteståndet lade i dagen, synes dock varit farhågan att »draga öfver sig hela allmogens hat». Å riddarhuset talade Coijet, Cronhjort, Fersen, Stjernstedt, Henrik Wrede och flere andre för mildring i domen, men äfven af adelns flertal blef den stadfästad den 12 Juli. Lewenhaupts son samt hela Södermanlands regementes öfver- och underbefäl fälde förböner för Lewenhaupts benådande; men förgäfves, och afrättningen utsattes till den 30 Juli. Natten förut fick dock Lewenhaupt tillfälle att undkomma ur sitt fängelse genom ett hål, sågadt i golfvet; men sedan en belöning af 20,000 d. s. blifvit utsatt för hans gripande, utspanades hans tillhåll, han blef åter fasttagen och afrättades den 4 Augusti. Under färden till afrättsplatsen visade han mycken frimodighet, men vid anblicken af stupstocken utbrast han: »Jesus vare min arma själ nådig!» hvarpå han bleknade, vacklade och dröjde några ögonblick, innan han lade sig ned och emottog dödshugget.
Onekligen var, bland de båda tilltalade, Lewenhaupt den mest felaktige. Han hade varit en bland de ifrigaste att kasta Sverige in i det olyckliga kriget och så öfvertygande som möjligt lagt i dagen sin oförmåga att föra det, men äfven han kunde icke ens beskyllas för några förrädiska planer och ej heller öfverbevisas om uppsåtlig pligtförgätenhet. Båda generalernes död var sålunda i sjelfva verket ett politiskt mord. De föllo offer för den rådande förbittringen, förföljde af sitt motparti, samt fegt öfvergifne af sitt eget, och deras öde är en ny skamfläck på denna så kallade frihetstid, som så skröt med den medborgerliga friheten och visade sig så oförmögen att betrygga den.
Med de båda generalernes afrättning tycktes emellertid allmänhetens förbittring vara tillfredsstäld, åtminstone för så vidt den funnit ett uttryck i ständernas kommission. Flottans befälhafvare skulle lika mycket kunnat läggas till last som landthärens; men mot Sjöstjerna och Falkengren fann sig åklagaren icke kunna framställa något påstående om ansvar, emedan de härjande sjukdomarne och den rådande bristen fingo gälla såsom tillfyllestgörande ursäkter, och Cronhawens uppenbara olydnad vid det här ofvan omnämnda tillfälle ansågs tillräckligt straffad med förlusten af ett halft års lön. Några officerare, som i krigskonseljerna tillstyrkt Fredrikshamns öfvergifvande utan försök till försvar, dömdes att böta ett helt eller ett halft års lön, och öfverste Fröberg, som alltför brådskande öfvergifvit sin ställning vid Mendolaks och alltför ofta tillstyrkt återtåg inom krigskonseljerna, dömdes från tjensten. De öfrige tilltalade frikändes. Lagercrantz, hvilken Lewenhaupt låtit arrestera och hemsända för hans sjelfrådiga tilltag under beskickningen till Ryssland, hade redan före riksdagen blifvit frikänd och uppträdde sedermera såsom de arresterade generalernes och synnerligast Buddenbrocks ifrige vedersakare.
Den berättelse om krigets upphof, hvilken ständerna ålagt sekreta utskottet att afgifva, och hvars uppsättande utskottet uppdragit åt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
