Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksdagen 1746, 1747.
Det svenska tronföljarevalet hade väckt stor förbittring i Danmark. Genast derefter hade de båda danska sändebuden rest hem, under förklaring att de ansågo den danske kronprinsens val lika giltigt som Adolf Fredriks, emedan den förre blifvit vald af bondeståndet ovilkorligt och af de öfriga stånden för den händelse fred icke inom viss utsatt dag vore sluten på de af ständerna medgifna vilkor, hvilket ej skett, ty endast en preliminärfred hade blifvit ingången och på andra vilkor än ständerna beslutat.
Svenska regeringen fann nu nödvändigt att till Danmark affärda ett särskildt sändebud för att söka utjemna dessa missförhållanden, och dertill utsågs riksrådet grefve Carl Gustaf Tessin, om hvars diplomatiska förmåga man i allmänhet hade en hög tanke. Han fann danska hofvet mycket omedgörligt. Det ville åt sin kronprins förvara den rätt, han påstods hafva vunnit till svenska kronan, samt begagna denna förmenta rätt för att åtminstone vinna en fördelaktig lösning af de holsteinska förhållandena. Efter sin öfvergång till grekiska bekännelsen syntes hertigen af Holstein-Gottorp Carl Peter Ulrik icke längre kunna vara tysk riksfurste, och då var Adolf Fredrik närmast att tillträda hertigdömet. Danska regeringen yrkade derföre, såsom förlikningsvilkor, att Adolf Fredrik skulle ej blott erkänna Danmarks besittning af Sleswig, utan äfven till Danmark afstå sin rätt till Holstein. Till en sådan uppgörelse var svenska regeringen icke obenägen, men Adolf Fredrik förklarade, att han i denna fråga ej kunde taga något steg utan den ryska kejsarinnans och storfurstens råd och samtycke, och storfursten sjelf tycktes ingalunda hågad att afstå från sitt fäderneärfda hertigdöme. De svenske underhandlarne hade sökt få saken afgjord på kongressen i Åbo, men de ryske hade visat den ifrån sig, såsom rörande storfursten ensam. Svenska regeringen hade då, innan fredsfördraget i Åbo ännu var undertecknadt, skickat generalen Johan Christofer von Düring till Ryssland för att vid hofvet i Petersburg söka vinna sådana medgifvanden, som kunde tillfredsställa Danmark; men äfven hans föreställningar i detta hänseende hade icke rönt någon framgång.
Emellertid sökte danska regeringen nu genom starka rustningar både till lands och sjös gifva eftertryck åt sina fordringar. Trupper sammandrogos både på Seland och i Norge, flottan utlopp stridsfärdig och danske officerare utsändes i de svenska landskapen närmast Norge och Danmark, för att underhålla och uppmuntra jäsningen bland allmogen samt, om den komme till utbrott, anföra de upproriske.
Till att möta det både från Seland och från Norge hotande anfallet sammandrogos trupper i Skåne och Bohus län, äfvensom tvänne mindre härafdelningar skulle i Vermland och Jemtland gifva akt på rörelserna i Norge. Den nye tronföljaren erhöll högsta befälet, dock blott till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:46:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/8/0192.html
