Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delade. Man förenade sig dock slutligen om ett af friherre Anders Johan von Höpken framstäldt förslag, att de nu församlade ständerna måtte afgifva en gemensam förklaring, att som de »af fri vilja» utvalt hans kongl. höghet till tronföljare, så förpligtade de sig med lif, blod och egendom honom och hans bröstarfvingar försvara, förlitande sig, vid påträngande nöd, på intet annat än Guds bistånd och välsignelse, samt att kongl. maj:t skulle vid ryska hofvet besvära sig öfver Korffs uppförande, men på samma gång visa sig benägen till förklaringar öfver uppkomna tvistefrågor. Med samtliga ståndens samtycke bildades en »stor sekret deputation», bestående af sekreta utskottet, sekreta deputationen och 25 bönder, att uppsätta en nationel förklaring, sådan Höpken föreslagit, hvilken gillades af stånden och den 3 December genom en deputation meddelades kronprinsen samt sedermera inrycktes i riksdagsbeslutet.
Den andra delen af Höpkens förslag, att man hos kejsarinnan borde beklaga sig öfver Korffs beteende, mötte inom rådet sådana betänkligheter och man visade sig der så ängslig att på något sätt stöta sig med det mäktiga grannriket, att saken fick tills vidare hvila, hvari sekreta utskottet instämde den 10 December. Korffs hänsynslösa uppträdande verkade emellertid, i motsats till hvad han åsyftat, betydligt till Hattarnes förmån, emedan alla af mösspartiet, som ifrade för upprätthållande af Sveriges oberoende och dess kronas värdighet, funno sig deraf förnärmade. Bland andra drog sig nu Gustaf Bonde tillbaka och ingick, några dagar efter Korffs audiens hos kronprinsen, med ett memorial till rikets ständer, i hvilket han beklagade den skiljaktighet, som frågan om hans återinsättande i rådet åstadkommit, samt begärde att någon öfverläggning derom aldrig vidare måtte ifrågakomma – en begäran som af Hattarne på riddarhuset emottogs med stora loford, så mycket mera som just i detsamma kanslipresidentplatsen, hvartill Mössorna hoppats få Bonde befordrad, blef ledig genom Carl Gyllenborgs död och nu, enligt Hattarnes önskan, kunde öfvertagas af Tessin, som redan en längre tid förrättat dithörande göromål. Han vägrade dock nu mottaga sjelfva embetet, emedan sådant, efter hvad så nyligen tilldragit sig, skulle alltför mycket reta ryska hofvet, men fortfor dock att såsom rikskansliråd sköta göromålen.
Flera ledigheter funnos nu inom rådet. Redan innan förra riksdagens slut hade Adlerfelt, dödligt sårad i striden mot dalkarlarne å Norrmalms, torg, aflidit. Mellan riksdagarne hade Erik Wrangel tagit afsked samt Palmfelt och Cederström dött, och efter den nu pågående riksdagens början hade äfven Lagerberg och Carl Gyllenborg afgått med döden. Riksdagen hade nu redan fortgått i tre månader, och Henrik Wrede yrkade derföre på riddarhuset den 17 December, att de lediga riksrådsembetena måtte tillsättas. Tidpunkten var skickligt vald i Hattarnes intresse, emedan de för tillfället hade, genom Korffs beteende, fått en viss öfvervigt, och bondeståndet, der de hade sina flesta motståndare, upplöst sig for att fira julen i hemmen. Sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
