Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista åren af Fredriks regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utdelande af sina ordensprydnader kunna vinna åtskilliga svenskar, så vida ej dessas fåfänga kunde tillfredsställas genom likartade inhemska utmärkelser. Förslaget godkändes af utskottet samt sedermera af konungen och rådet. Den första högtidliga dubbningen skedde å konung Fredriks 73:e födelsedag den 17 April 1748, då alla riksråden, Mössor så väl som Hattar, samt äfven de afskedade, Gustaf Bonde, Ture Bielke, Samuel Åkerhielm och Erik Wrangel, nämndes till serafimerriddare, jemte presidenterne Carl Gustaf Bielke, Carl Fedrik Piper och Erland Broman samt generalerne Düring och Ungern-Sternberg. Två af de i tjenst varande riksråden, Johan Gyllenborg och Johan August Meyerfelt, samt två af de tjenstfria, Erik Wrangel och Samuel Åkerhielm, undanbådo sig dock denna utmärkelse, och äfven bland de öfrige hördes en och annan yttra sin farhåga att bindas af de nya banden.
Om riddareordnarnes inrättande var ett steg i den af tronföljareparet önskade riktning, så visade hattpartiets ledare i öfrigt allt mindre håg att fortgå i denna riktning, hvarföre ock det vänskapliga förhållandet mellan detta parti och det unga hofvet började mer och mer kallna. Lovisa Ulrikas hersklystna, oroliga lynne och ifriga åtrå att blanda sig i regeringsärendena måste snart nog bringa henne i delo med Hattarne i rådet och, eggad af henne, sökte äfven Adolf Fredrik någon gång taga en herskareton, hvilket likväl var alltför mycket mot både hans natur och hans ställning inom regeringen för att lyckas, men dock retade de lika maktlystne och tillika mera maktegande riksråden. Under året 1750 blef också förhållandet mellan rådet och tronföljareparet alltmera spändt. Först måste Adolf Fredrik finna sig i att underhandlingen rörande hans anspråk på Holstein och Sleswig, oaktadt hans ihärdiga försök att hindra den, bragtes till slut. Sedermera ville han på våren sammandraga ett öfningsläger vid Stockholm, men rådet satte sig deremot, emedan Sveriges ovänner utspridt ett rykte, att denna truppsammandragning vore afsedd för att tillvägabringa konung Fredriks afsättning och göra Adolf Fredrik till enväldig konung. Ett ytterligare tvistefrö var en nu å bane bragt trolofning mellan tronföljareparets äldste son, prins Gustaf, och danske konungens dotter Sofia Magdalena, båda årsbarn och nu fyra år gamla.
Danska hofvet hade nemligen, sedan svenska regeringen gått detsamma till mötes i den Holsteinska frågan, sökt en närmare förbindelse med Sverige, hufvudsakligen med anledning af det bestämda motstånd dess försök att förmå ryske storfursten till ett utbyte af Holstein och anspråken på Sleswig mot Oldenburg och Delmenhorst från hans sida mött. Man sökte nu så mycket närmare förbinda sig med Sverige, och såsom bekräftelse på en sådan nära förbindelse föreslog danska hofvet förlofningen mellan de båda kungliga barnen. Förslaget framfördes af franske härvarande ministern samt mottogs med mycken värma af Tessin och hans embetsbröder, men rönte deremot bestämdt motstånd både af Adolf Fredrik, som hyste gammalt holsteinskt agg mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
