Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid endast undvikande svar och nya samtal mellan drottningen och honom ledde lika litet till den påföljd hon önskade.
Från sin bror konung Fredrik II i Preussen tycktes Lovisa Ulrika med mera skäl bort kunna vänta bistånd; men han visade sig föga hågad derför, troligen emedan han alltför väl kände både sin syster och sin svåger, för att tilltro dem förmågan att med framgång genomföra en statshvälfning och emedan han, så väl som Sveriges öfriga grannar, fann för sig fördelaktigast att det dåvarande statsskicket förblefve oförändradt. Också lät han under sommaren 1755 försäkra franska hofvet, att hans sändebud i Stockholm icke skulle under den förestående riksdagen understödja konungens och drottningens planer.
Något utländskt biträde kunde konungaparet sålunda icke påräkna för sina planers genomförande vid den förestående riksdagen, men hofpartiet var emellertid icke overksamt, utan satte alla krafter i rörelse för att gå med seger ur den blifvande striden. Man sökte draga till sig de sedan gammalt mot Hattarne och således äfven mot det nuvarande rådet fiendtliga Mössorna, och då det visat sig, att Hattarne hade betydande öfvervigt inom adeln, sökte man vinna de ofrälse stånden genom att utmåla rådet såsom i förening med adeln traktande efter ett nytt adelsvälde, för att förtrycka både konung och folk. Också försäkrade man, att om man ville utvidga konungamakten, gälde detta endast förhållandet till rådet, men ingen inskränkning var afsedd i ständernas frihet. Under resor i landsorten sökte ock konungaparet göra sig personligen omtyckt så mycket som möjligt. Under sina mönstringsresor 1753 visade sig Adolf Fredrik särdeles nedlåtande och bjöd officerarne till sitt bord så ofta han kunde. Samma nedlåtenhet och sträfvande att göra sig behagliga för så många som möjligt röjde sig under en konungens och drottningens resa till södra landsorterna 1754 och till Dalarne sommaren 1755. Denna resa gaf ock rådet icke litet bekymmer, emedan det fruktade att dalkarlarnes gamla orolighetsanda skulle kunna uppviglas till nya utbrott. Riksrådet Stromberg, som med kronprinsen åtföljde hofvet, fick befallning att väl hålla ögonen öppna, och till yttermera säkerhet begaf sig Palmstierna vid samma tid till Dalarne, under förevändning att der hålla en riddaresyn.
Utom konungaparet reste äfven åtskilliga bland hofpartiet omkring i landsorterna för att söka till hofvets fördel inverka på sinnesstämningen derstädes och värfva röster till riksdagen. I synnerhet visade partiets bästa hufvud, lagmannen Erik Wrangel, en synnerlig verksamhet i detta hänseende under en rundresa i landsorterna. Inom hufvudstaden voro öfversten grefve Erik Brahe och hofmarskalken Gustaf Jakob Horn de som mest sökte inverka på de högre samhällskretsarne samt fäktmästaren Borath (Porath) på yngre officerare, utom åtskilliga hofpartiets mera underordnade verktyg.
Genom åtskilliga skrifter sökte man äfven bearbeta sinnesstämningen i landet. Dalin, den tiden Sveriges mest omtyckte och således äfven mest läste skald, prisade i en mängd dikter, som flitigt spriddes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
