Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omtvistade frågan ur konungens synpunkt. Om rådets åsigter blefve gällande, så skulle konungen icke kunna skärskåda huruvida deras råd vore stridande mot hans konungaförsäkran, hans ed och hans samvete. Han skulle således få mindre rättigheter än den ringaste af rikets innebyggare, hvilken ingenting kan mot öfvertygelse och samvete påtvingas. För öfrigt anförde han en mängd bevis på det vacklande i rådets grundsatser vid embetens tillsättande; beklagade sig öfver de många och hårda tillvitelser, som blifvit honom gjorda och i hvarjehande skrifter, tryckta och otryckta, kring landet spridda, att han skulle handlat mot sin försäkran, gifvit anledning till våldsverkan på friheten, o. s. v., samt yttrade till slut: »Jag har af vördnad för Guds underbara skickelse till att bistå och styra detta rike öfvergifvit och uppoffrat mitt fädernearf och ganska kära förmåner; jag har på god tro förbundit mitt öde och min timliga välfärd med detta land; jag vågar också gerna för dess bästa allt hvad jag på jorden eger; men om jag, det Gud förbjude, blefve af ofvananförda svåra omständigheter satt ur stånd att fullgöra mitt rena uppsåt och hjertelag för Svea rike, så skall jag långt hellre vara beredd att återgifva en spira, den Gud och riksens ständers fria val mig anförtrott, än densamma föra med ängslan och utan konungslig värdighet».
I denna skrift hade konungen sålunda icke ingått i någon vederläggning af rådets uppfattning utaf sitt förhållande till konungen eller i någon granskning af de skäl, rådet derför andragit, utan inskränkt sig till att framhålla det vacklande i rådets grundsatser vid tjenstetillsättningar, hvilket varit det hufvudsakligaste tvisteämnet, samt för öfrigt så bevekande och vältaligt som möjligt vädjat till ständernas känslor och tillgifvenhet för sin konung.
Då konungen öfverlemnade sin skrift till talmännen, som erhöllo hvar sitt exemplar deraf, gjorde kanslipresidenten det förbehåll, att rådet måtte få inkomma med sina påminnelser, hvilket ock skedde redan den 7 November. Deri framhölls angelägenheten att nu undvika granskningen af särskilda tvistefrågor, hvarigenom hufvudfrågan kunde bortblandas, som vore, att hans maj:t ansåge såsom en af sina rättigheter att skärskåda de råd, som af riksens råd gåfvos; att pröfva, om de voro enligat med hans ed och samvete, och att i följd deraf antaga eller förkasta dem. Vore detta hans maj:ts rätt, så vore konungens samvete Sveriges lag. Men samvete är grundadt på begrepp, och begrepp är skiljaktigt nästan hos hvar man. Derföre har Guds ord bundit menniskors samvete vid stadgar, och i politiska mål vore samveten bundna vid rikets lagar. Intet exempel funnes af något fritt folk, som bundit sitt öde vid en regents samvete, och hos oss vore icke stadgadt, att riket skulle styras efter konungens samvete, utan efter lag. Emellertid hade nu ständerna af hans maj:ts eget höga andragande inhemtat, hvilken fara riket öfverhängde, i det konungen icke, såsom lag sade, antoge de af riksens råd gifna råd, hvaraf hände, att beslut, som i rådet togos, blefve utan verkställighet, riket följaktligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
