Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adeln kommissionens dom?» hvilken fråga besvarades med ja, utan något nej, och härmed var de dömdes öde af adeln afgjordt.
Äfven de öfriga stånden vägrade att lemna företräde åt grefvinnan Brahe och hennes anhöriga, men läto sina talmän mottaga henne, afhöra hennes böner och framföra dem till ståndet. Presteståndet var det enda, der någon benådning sattes i fråga. Det yrkades till och med af en kommissionens ledamot, prosten Hellstadius, och understöddes af kyrkoherden i Maria församling i Stockholm, doktor Forsskål, som ville förändra dödsdomen till landsflykt eller fängelse; men från andra sidan erinrades huru Erik Wrangel just nu från landsflykten utsändt sina upprorsmanande budkaflar, och fängelse var ej heller något straff, tillräckligt afskräckande från dylika företag, då det visat sig, att föregående statsfångar, såsom en Gyllenstierna och en Springer, lyckats derur befria sig och fortsätta sin verksamhet. Inom bondeståndet synes, likasom inom adeln, ingen diskussion hafva förefallit, och inom borgareståndet yttrades blott af några ledamöter en önskan, att ståndet måtte vänta med afgörandet till dess de andra stånden fattat sitt beslut. Af alla stånden stadfästes domen utan omröstning.
Man dröjde ock ej länge med dess verkställande. Redan den 23 Juli halshöggos Horn, Brahe, Stålsvärd och Puke. Tre dagar senare undergingo Mozelius, Christiernin, Escholin och Ernst Angel samma slags dödsstraff. Man litade så föga på sinnesstämningen hos de talrikare samhällsklasserna inom hufvudstaden, att man ej vågade låta föra fångarne den långa vägen till den vanliga afrättsplatsen utom Skanstull, utan på den öppna platsen å Riddarholmen framför kyrkan, några få steg från kommissionens fängelser, försiggick afrättningen under skydd af en talrik truppstyrka, och man anmärkte, att artilleriet, som ansågs mera pålitligt än gardet, var så uppstäldt, att dess kanoner kunde bestryka gardets leder, i fall något försök till fångarnes befriande der skulle göras.
Horn var den förste som leddes till stupstocken. Han var försagd och motsträfvig, så att de honom åtföljande presterne endast med möda kunde förmå honom att nedböja hufvudet, hvilket han genast åter uppreste. Befälhafvande officern sade honom nu, att ingen nåd vore att förvänta, hvartill Horn svarade: »Jag begär ingen annan nåd än af Gud, men jag vill ännu göra en bön till honom». En sådan förrättade han ock nu ännu en gång tillsammans med presterne, hvarefter han nedlade hufvudet på stupstocken och dödshugget föll.
Efter honom kom Brahe, lugn, förtröstansfull och frimodig. Med hög och stadig röst talade han till de kringstående, läste sina böner och deltog i afsjungandet af en psalm, den han sjelf föreslagit. Vid begynnelsen af dess andra vers blottade han hufvud och hals, utropade med hög och stark röst: »Fader, jag befaller min anda i dina händer!» samt lade sig ned och mottog dödshugget.
Så framträdde med en viss häftighet Stålsvärd, som, utan att låna någon uppmärksamhet åt presternes ord, kastade hatten ifrån sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
