Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke söka öfverhetens förtroende, utan komma ihåg huru fadern stött sig på hoftrappornas falska halka. »Skulle», hette det vidare, »din öfverhet fråga dig något råd, så visa dem med underdånighet till dem, som rådsembetet bekläda. Frågas dig något olagligt, så påminn dig hvad lagen säger, att ej derutinnan ingå. Sker det ännu en gång, gif det vederbörligen tillkänna.» Detta testamente trycktes och lästes med mycken begärlighet samt bidrog icke så litet att vända sinnesstämningen mot det kungliga paret och för Brahe, såsom ett offer för den tillgifvenhet han visat detsamma. Hans många goda egenskaper hade ock gjort honom aktad och älskad af många, och så mycket allmännare beklagade man att en sådan man blifvit ledd från sin pligt genom drottningens hersklystnad.
Förfarandet mot drottningen var sålunda beslutadt och bragt till verkställighet, men svårare var för det herskande partiet att komma till något beslut, huru man borde gå till väga med konungen. Horns och Brahes bekännelser utvisade, att han alltid yttrat missnöje öfver drottningens våldsamma planer och att han sjelf icke velat deri taga någon del, ehuru han af fruktan för något emot honom sjelf tillämnadt anfall begärt patroner af Brahe och efter anläggningens upptäckt gifvit penningar åt Mozelius för att rädda sig medelst flykt. Deremot hade ransakningen öfver oväsendet i bondeståndet den 29 November 1756 gifvit vid handen, att konungen vid riksdagens början ofta stält sig i beröring med riksdagsmän af detta stånd; att hans uppmaningar och klagan icke litet bidragit att uppelda de i oväsendet deltagandes sinnen, samt att han efter detsamma låtit å Ulriksdal gömma och sedermera genom respenningar hulpit på flykten en af de då tilltalade. Allt detta, jemte de anledningar man hade för antagandet att konungen genom grefve Adam Horn och Erik Wrangel sökt utländska makters understöd för åstadkommande af en förändring i regeringssättet, sammanfördes af kommissionen i ett protokollsutdrag af den 5 Augusti, hvilket lemnades till sekreta utskottet. Detta ansåg emellertid hvarken sig sjelft berättigadt att i ett ämne af sådan vigt fatta beslut eller lämpligt att öppet afhandla det i stånden, utan föreslog att detsamma måtte i stora deputationen afgöras, hvilket ock af samtliga stånden bifölls.
Det var emellertid icke lätt att inom deputationen komma till något afgörande beslut. De mest förbittrade yrkade konungens afsättning samt hans och hans gemåls inspärrande eller förvisning, kronprinsens utropande till konung och inrättande af en förmyndarestyrelse eller af ett stort ständernas utskott, som skulle vara tillsammans äfven mellan riksdagarne och öfvervaka styrelsens förande. Man kom dock snart från dessa våldsamma utvägar, men det var först efter många och långa öfverläggningar som man slutligen förenade sig om följande åtgärder.
En s. k. »riksakt» uppsattes i rådets och alla ståndens namn, såsom ett riksdagsbeslut, och i densamma uppräknades alla afvikelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
