Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomerska kriget 1757-1762 - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan äfven af ganska många andra rikets innebyggare. Det var olagligt, ty det börjades utan ständernas hörande; det klandrades af många såsom tillstäldt endast för att såra Lovisa Ulrika; för många var det ock motbjudande derföre, att svenskarne deri uppträdde såsom vapenbröder åt de hatade ryssarne och kämpade mot sin egen konungs svåger. Dertill kom en med hvarje fälttåg växande ovilja öfver de tunga gärderna och den ringa framgången. Dessa den fredliga befolkningens åsigter delades af mängden bland krigarne, både soldater och befäl, hvilka ogerna lemnade sina boställen för att draga ut i ett krig, hvilket de fleste ansågo onödigt, och i hvilket de blottstäldes för brist och sjukdomar samt inlade föga ära. Hären bestod visserligen af starkt och modigt folk, men så oöfvadt, att preussarne kallade soldaterne för »påklädda bönder» och officerarne »påklädda gårdsfogdar eller inspektorer». Utrustningen var ock, särdeles under de första fälttågen, bristfällig deri, att tillräckligt antal lätt rytteri saknades. Dessutom rådde bland officerarne mycken oenighet till följe af olika partiåsigter samt tillika mycken sjelfrådighet, till följe af deras föreställningar om den frihet, hvilken svenska regeringssättet tillade hvarje medborgare ej mindre i krigstid än under freden, hvarföre de också äfven under fälttågen fortsatte sin vid riksdagarne erhållna vana att djerft motsäga sina förmän och envist söka göra sina egna åsigter gällande. Också lämpade Höpken på detta förhållande en romersk häfdatecknares ord om ett dylikt, som varit rådande bland romarne, att »hären nyttjar tungan bättre än svärdet». Emellertid var regeringen sjelf icke så litet skyldig till motgångarna, först genom sin öfvermodiga inbillning, att kriget skulle snart och lätt utkämpas, samt genom den häraf föranledda brådskan att börja detsamma innan tillräckliga förberedelser hunnit vidtagas; likaså genom sin slapphet att pådrifva rustningarna till hvarje af fälttågen, hvarföre dessa också hvarje år alltför sent börjades; likaså genom sitt vankelmod och sin ombytlighet. Slutligen låg äfven hos svenska hofvet en del af skulden för krigets bedröfliga förande. Klandrande yttranden hördes ofta från det kungliga paret, så väl som från hela hofpartiet, och från ord torde detta parti ofta nog öfvergått till handling. Åtminstone trodde man allmänt, att konungen i Preussen genom sin syster fick noga kunskap om allt som i Sverige förehades. Kriget var emellertid nu slutadt och glädjen deröfver allmän. De ännu församlade ständerna beslöto att inför konungaparet förklara sin tacksamhet för den faderliga omvårdnad, Adolf Fredrik härvid ådagalagt, samt för den huldhet, hvarmed Lovisa Ulrika begagnat sina slägtförbindelser för fredens vinnande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
