Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1765, 1766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en pålitlig befordrare af Frankrikes intressen, som nu stodo i öppen strid mot Englands.
Under dessa förhållanden hade en stor oreda uppstått både mellan och inom partierna i Sverige. Hattar och Mössor misstrodde ej blott hvarandra och hofvet, utan voro äfven söndrade inbördes i flera smärre flockar, som misstrodde hvarandra. Denna förvirring var till en stor del föranledd af drottningen, hvilken, förut allt för öppen och oförsigtig, nu, sedan Sinclair var hennes förtrogne rådgifvare, blifvit så mycket mer sluten och ogenomskådlig. Hon ville hålla alla vägar för sig öppna, dref underhandlingar, gaf försäkringar och låtsade förtrolighet åt alla håll; men som detta ej kunde döljas, så blef följden, att alla misstrodde henne och tillika alla dem, till hvilka hon syntes närma sig.
Under denna ovisshet och oreda fortgingo underhandlingarna med Frankrike om de innestående subsidierna. Under sommaren 1764 hade Frankrike bestämt sig för att bjuda Sverige 1 1/2 million livres om året till 1768, då förbundet af 1754 gick till ända, men med denna summa skulle subsidieskulden vara betald. Då detta förslag förekom i rådet, förenade sig alla med Löwenhielm att icke antaga ett anbud, som ej ens motsvarade hälften af hvad Sverige hade att fordra. Då kom i början af November ett nytt förslag. Frankrike kunde icke öka den årliga subsidiesumman, men ville fortsätta dermed i fyra år utöfver den faststälda tiden, eller till slutet af 1772, och skulle alltså under åtta år, 1765–1772, betala 12 millioner, under förutsättning att Sverige skulle fortfara i de tänkesätt, hvilka det dittills hyst emot Frankrike. Frågan om antagandet af detta anbud väckte inom rådet den häftigaste strid, icke så mycket, om man skulle åtnöja sig med 12 millioner, fastän man enligt traktaterna hade att fordra öfver 14, utan hufvudfrågan var, om man skulle medgifva en sådan förlängning af Sveriges beroende utaf Frankrike. Kanslikollegium tillstyrkte och trodde, att det icke vore den franska förklaringen af fördragets betydelse, utan den svenska regeringens svar, som blefve för Sverige bindande, hvaremot Adam Horn anmärkte, att det svenska svaret icke kunde blifva någon lag för den franska regeringen, hvilken tvärtom skulle åberopa sitt gjorda förbehåll såsom vilkor för subsidiernas utbetalande och Sverige således ända till slutet af 1772 hindras från att höra andra makters anbud. Som endast sju veckor återstodo till riksdagen, yrkade Horn, att frågan skulle uppskjutas för att gifva ständerna tillfälle att deröfver yttra sig; men Hattarne ville förvissa sig om Frankrikes stöd, medan de ännu hade makten, och tillstyrkte derföre, att det franska anbudet genast skulle antagas. De segrade vid omröstningen, men endast med en rösts öfvervigt, ty då kanslipresidenten Ekeblad samt riksråden Rosen, Seth, Scheffer, Hamilton, Fleming, Liewen, Rudenschöld och Hiärne röstade för anbudets omedelbara antagande, men riksråden Horn, Törnflycht, Friesendorff, Lagerberg, Löwenhielm och Bonde ville hänskjuta afgörandet till riksdagen, samt konungen förenade sina två röster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
