Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckfriheten; men Mössorna försummade icke heller att nyttja tryckpressen och sparade icke smädelser mot sina motståndare. Den under riksdagen utfärdade öfverflödsförordningen, som på många sätt ingrep i det enskilda hvardagslifvet, hade blifvit allmänt förhatlig och redan i början af 1767 framkallat en mängd stridskrifter. Regeringen sökte nu lägga band på alla »förgripliga omdömen» genom en kunglig kungörelse af den 2 Mars 1767, i hvilken allmänheten varnades för alla ogrundade uttydningar, mörka utlåtelser och illvilligt tadel öfver hvad på riksdagar blifvit afhandlade, och en belöning af 2,000 d. s. utsattes för den, som kunde lagligen öfvertyga någon »vanartig tadlare eller osannfärdiga och skadliga ryktens utspridare», med allvarlig befallning till alla fiskaler och kronobetjenter att med flit efterspana förbrytelser af denna art. Fyra riksråd, Friesendorff, Hermelin, Reuterholm och Hiärne, afstyrkte dock denna kungörelses utfärdande, såsom afseende att genom belöning framlocka angifvelser af politiska förbrytelser och med dem instämde konungen, som i ett skriftligt anförande till protokollet fritog sig från allt ansvar hos Gud och efterverlden för de missbruk som genom angifvares egennytta till hans undersåtars osäkerhet af denna kungörelse kunde uppkomma. Knappt hade kungörelsen blifvit utfärdad, innan en mängd ansökningar inkommo att få lösa utdrag af rådsprotokollen i denna sak. Den nya tryckfrihetsförordningen medgaf nemligen en sådan offentlighet af rådets öfverläggningar, utom i hemliga ministeriella ärenden; men rådet beslöt nu, att »de förtroliga öfverläggningar, som kongl. maj:t i sin rådkammare plägade med dess och riksens råd, ej borde lemnas under andras skärskådande än riksens ständers», och de begärda rådsprotokollen blefvo icke utlemnade.
Flera fall inträffade härefter, i hvilka konungen afgaf skriftliga yttranden af annan mening än rådets, och detta afslog de många ansökningar, som gjordes om deras utfående till tryckning, förebärande såsom skäl, att offentliggörandet skulle gifva styrka åt det af illviljare in- och utomlands spridda ryktet om söndring mellan konungen och rådet, samt likasom inbjuda allmänheten till ett slags granskning af hans maj:ts enskilda tankar, hvilket måste anses såsom stridande mot den kungliga högheten. Konungen fann denna rådets ömhet om den konungsliga högheten ganska öfverflödig och i verkligheten illa ådagalagd, »då riksråden vägrade honom hvad lag och förordningar icke vägrade, och då deras godtycke skulle afgöra äfven hans rättigheter». För öfrigt förklarade han sig villig att sjelf meddela sina anföranden åt hvem det begärde, hvarigenom de blefvo spridda i en mängd afskrifter och rådets försök att undandölja dem blef således gjordt om intet.
Flera andra tvister uppstodo äfven mellan konungen och rådet, men den vigtigaste blef frågan om myntväsendets reglerande. Detta skulle, enligt sekreta utskottets mening vid 1766 års riksdag, ske genom förordningar, som faststälde sedelkursen för året, men denna föll långt hastigare än man beräknat, och den omstörtning af penningeväsendet, som häraf föranleddes, var så känbar för alla samhällsklasser, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
