Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilltalas samt till ansvar stånda, och till den ändan befalla vi nu vår justitiekansler verkställigheten deraf.» Konungen gillade icke detta bannebref; han förklarade sig icke finna något ondt eller förgripligt i kollegiets förfarande, utan snarare hade det visat nit i att försvara kronans rätt, och i alla händelser skickade det sig hvarken till konungslig höghet eller till värdigheten hos ett rikskollegium, att dess ledamöter ohörde och oförvunne utsattes för sådana förebråelser, likasom det ej heller vore med lagen öfverensstämmande, att kollegium först genom denna skrifvelse förklarades brottsligt och sedermera skulle af justitiekanslern anklagas. Konungen vägrade derföre att underskrifva bannebrefvet, så att namnstämpeln måste begagnas, hvarefter det genom trycket spriddes till allmänhetens kännedom.
Detta rådets försök att genom bannebref tysta ett embetsverk kunde dock ej qväfva den klagan, som från alla håll fördes både i tal och skrift, att näringarna gingo under och rörelsen afstannade i följd af sista riksdagens åtgärder. Denna klagan väckte inom rådet mycken förtrytelse och riksrådet Funck gaf uttryck deråt, då han i Augusti 1768 påkallade rådets uppmärksamhet på företeelser, hvilka syntes antyda vissa afsigter att väcka missnöje och oro inom riket. Då bergskollegium beskrifvit bruksrörelsens tillstånd, hade det talat om bergslagernas fullständiga undergång och ej anmält någon nöd förr, än det varit för sent att hjelpa; kongl. maj:ts befallningar hade med lamhet blifvit verkstälda, rykten hade blifvit utspridda om nödvändigheten af en urtima riksdag, och en mängd onda och förföriska skrifter fingo opåtaldt löpa landet omkring, fastän alla orter voro försedda med embetsmän och fiskaler samt i spetsen för dem stod en justitiekansler, hvars skyldighet att vaka öfver dylikt var i hans instruktion och embetsed utstakad; men då denna skyldighet efterläts, vore det icke underligt, om fördömliga afsigter finge styrka att verka skada och förderf. Funck tillstyrkte derföre, att kraftiga mått för rikets säkerhet borde skyndsamt tagas; men det stannade dock vid ett par tryckfrihetsåtal. Justitiekanslern Erik von Stockenström fann sig emellertid sårad af de förebråelser, som blifvit honom gjorda, och visade dem kraftigt tillbaka, så att rådet nu äfven råkat i delo med justitiekanslern.
Medan dessa tvister pågingo, hade frågan om en urtima riksdags sammankallande flera gånger kommit till tals. Sedan rådet afslagit konungens yrkande, hade tanken på ett statsstreck börjat uppstå, men härtill behöfdes Frankrikes bistånd, och efter Breteuils hemkallande i April 1767 hade franska hofvet icke skickat något nytt sändebud. Nu föreslog Carl Fredrik Scheffer konungen att skrifva ett egenhändigt bref till hertigen af Choiseul, i hvilket han bad honom att snart hitsända en skicklig minister, försedd med så vidsträckta instruktioner, som ställningen fordrade. Brefvet afgick den 17 Maj 1768 och besvarades af Choiseul med försäkran, att Frankrike med alla medel skulle understödja en förändring till konungamaktens återställande i Sverige, hvartill rätta tiden skulle blifva mot slutet af året, då man kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
