Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan Stockholms borgerskap och dess magistrat icke höra under ståndets domsrätt, men hans egenskap af adelsman verkade dock så på ståndet, att omröstning verkstäldes, huruvida han i sådan egenskap kunde fortfara att vara ståndets talman eller icke, hvilken omröstning utföll med 50 nej mot 20 ja, i följd hvaraf nytt talmansval utsattes till följande dagen.
Härmed lät Hylteen sig dock ej nöja, utan påkallade drottningens skydd, och i följande dagens plenum, just som talmansvalet skulle försiggå, infann sig statssekreteraren Barck samt förklarade, det drottningen ingalunda kunde tillåta en sådan ändring i den gamla sedvanan att talmansbefattningen alltid tillhört hufvudstadens justitieborgmästare. Denna förklaring var dock långt ifrån att tysta oppositionen inom ståndet, som tvärtom allt ifrigare yrkade, att man nu borde visa »om ståndet vore fritt eller icke». Motståndet mot Hylteen blef ock sådant, att han anmälde sjukdomsförfall, hvilket ock tyckes varit verkligt, ty han afled redan i Januari 1721, och så snart han afstått från striden, kom ock en förklaring från drottningen, det »hennes vilja aldrig varit att betaga ståndet dess fria val».
Af denna framgång fann sig Stockholms borgerskap så uppmuntradt, att det företog sig att utse talman i Hylteens ställe, och ståndet lät vid detta egenmäktiga tilltag bero, emedan den af borgerskapet valde, rådmannen Jakob Bunge, var en allmänt ansedd man. Härefter yrkade borgerskapet äfven, att rådmannen Peter Aulævill, som af magistraten blifvit utsedd till riksdagsman, men icke af borgerskapet erhållit fullmakt, måtte förklaras obehörig att utöfva riksdagsmannakallet, hvilket ståndet äfven medgaf. Så hyllade borgareståndet den tiden principalatsgrundsatsen, hvilken det några och tjugo år senare så afgjordt förkastade.
Sedan borgareståndet genom Hylteens aflägsnande rensat sig från adel, ville det äfven söka förmå presteståndet dertill. Man erinrade sig, »huru samtliga biskoparne i sina fruar och barn voro adel», och fann detta ganska betänkligt, hvarföre borgareståndet i sitt memorial begärde, att »alla af det högvördiga presterskapet, som i sina fruar och barn voro adelsmän, icke måtte i sekreta utskottet admitteras». Hos presteståndet var likväl biskoparnes inflytande sådant, att borgareståndet icke ens fick något svar å sitt memorial, hvarföre det vände sig till sekreta utskottet med samma framställning, men med lika liten framgång.
Under hela riksdagen förstod emellertid borgareståndet att, genom ihärdighet och vaksamhet i försvaret af sina fördelar och förfäktandet af sina åsigter, vinna icke obetydligt inflytande. Det återvann och bibehöll godt förstånd med presterne och åtnjöt stort förtroende af bondeståndet, samt deltog med båda dessa stånd ifrigt i striden mot de adliga privilegierna, likasom med adeln och presteståndet i afvisandet af konungens försök att utvidga sin myndighet.
Vid 1723 års riksdag yrkade borgareståndet, såsom förut är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
