Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättsväsendet och förvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
18 i Sverige och 3 i Finland. Från häradsrätterna vädjades i brottmål och från lagmansrätterna i tvistemål till Svea hofrätt i Stockholm, Göta hofrätt i Jönköping och finska hofrätten i Åbo. I städerna vädjades i tvistemål från kämnersrätterna till rådstufvurätterna och från dessa till hofrätterna. I brottmål, som gingo å lif och ära, ransakades i kämnersrätt och dömdes i rådstufvurätt, hvarifrån vädjades till hofrätt, utom i Stockholm, der brottmål dömdes af kämnersrätt och vädjades direkte till hofrätt. Från hofrätterna vädjades justitierevisionen. För justitiekanslern utfärdades instruktion den 17 Augusti 1739. Enligt 1720 års regeringsform skulle i hvarje hofrätt vara en president och en vicepresident, samt i Svea hofrätt de fyra äldre och i hvardera af de båda öfriga hofrätterna de två äldste assessorerna hafva titel af Hofrättsråd. År 1752 förstärktes Svea hofrätt till tre divisioner samt Göta och finska hofrätten till två divisioner hvardera, och 1769 tillkom en ytterligare division i hvarje hofrätt.
I regeringsformen af år 1720 ifrades mot vrånghet, slummeraktighet, flathet och otidig barmhertighet i lagskipningen, och i allmänhet fordrade allmänna tänkesättet en snabb och sträng lagskipning. Visserligen blef, på borgare- och bondeståndens yrkande, gatuloppstraffet förvandladt till spöstraff, men icke såsom en mildring i straffet, utan såsom skäl anfördes, att allmogen blef genom tjenstgöring vid gatuloppen alltför ofta hindrad i sitt arbete och att oanständigt vore, det en bonde, som ena året hedrades med att vara riksdagsman, skulle andra året tvingas att med spöet i hand deltaga i dessa afstraffningar. För öfrigt yrkade bondeståndet på stränga åtgärder mot landstrykare och bedragare samt anmälde formliga klagomål deröfver, att tjufvar, som begått grofva stölder och flera gånger blifvit derom öfverbevisade, icke blifvit straffade till lifvet, till följe af hvilken efterlåtenhet stöld och tjufveri skulle alltför mycket taga öfverhanden. Stränga straff blefvo också endast alltför ofta och äfven icke sällan alltför orättvist på politiska förbrytelser tillämpade af de särskilda kommissionerna, som voro en egen art af lagskipningen under frihetstiden, hvarå vi i det föregående anfört flera exempel och som i allmänhet utgöra en af de mörkaste sidorna i frihetstidens historia.
Likasom lagskipningen, återstäldes äfven förvaltningen vid frihetstidens början i det närmaste i samma skick som under Carl XI:s regering. Mot slutet af Carl XII:s hade embetsmännen och embetsverken råkat i nöd genom förminskning eller förlust af anslagna löner och i villervalla dels genom konungens frånvaro och misstroende till rådet, samt dels genom de nya embetsverk han efter hemkomsten inrättat bredvid de gamla, utan att närmare bestämma gränserna mellan bådas göromål. Redan vid 1719 års riksdag upphäfdes både de nya embetsverken och det införda nya aflöningssättet och, hvad aflöningen beträffade, förbehöllo sig ständerna att den skulle utbetalas af kronans inkomster samt att de andra dertill nyligen uppfunna utvägarne måtte alldeles afskaffas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
