Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utöfver det antal tjenare, stadgan eljest medgaf; men om han hade ännu flera arbetsföra barn, skulle dessa vara förpligtade att begifva sig ut i tjenst hos andra, så vida de icke egnat sig åt studier eller andra yrken.
Nyttigare än dessa tvångsåtgärder blef likväl den frihet, som vid 1765 års riksdag beviljades hvarje landtman att inom riket få afyttra sina tillverkningar och varor när, hvar och hur han ville. Förut hade i flera fall allmogen och i synnerhet tjenstefolket icke haft rättighet att flytta från det ena landskapet till det andra; men nu afskaffade ständerna dessa förbud och förklarade, att »svenska kronans samtliga trogna undersåtar af allmogen i Sverige och Finland skulle obehindradt få nyttja den ett fritt folks tillständiga fri- och rättigheten att inom rikets gräns söka deras lofliga näring och utkomst i hvad ort och landskap, de sådant lättast och för sig behagligast finna».
Oaktadt dessa friheter, hvartill vid 1766 års riksdag ytterligare kom den, att landtmannen berättigades idka sjöfart till alla orter inom riket, för att der afsätta sina jordbruksalster, fortfor dock spanmålsinförseln utrikes ifrån att stiga till omkring 500,000 tunnor årligen, hvartill den mer och mer tilltagande bränvinsbränningen ansågs väsentligen vållande.
Vi hafva i det föregående omtalat Carl XII:s författning till inskränkning och ordnande af bränvinstillverkningen i riket, och huru denna både i sedligt och ekonomiskt hänseende nyttiga författning upphäfdes kort efter hans död, för att gå allmogens önskningar till mötes – en eftergifvenhet, hvilken man sedermera under frihetstiden ofta fick ångra och vid flera tillfällen sökte komma ifrån. Äfven i denna fråga röjde sig olika åsigter hos de täflande partierna: Mössorna, som i allmänhet hatade allt näringstvång, förfäktade jordbrukarnes naturliga frihet att efter eget omdöme göra sig till godo hvad deras jordbruk frambragte; Hattarne åter, för hvilka statens förmynderskap öfver näringarna var en stående grundsats, hyste ingen tvekan att tillämpa den på en näring, som, jemte dess skadliga inverkan på helsa och seder, tillika i så väsentlig mån bidrog till Sveriges undervigt i utrikes handeln, i följd af den ökade spanmålsinförseln. Sedan Hattarne kommit till väldet, blef derföre, vid 1741 års riksdag, gränsen mellan bränning till husbehof och till salu noga bestämd, den förra lemnad endast åt jordbrukare, den senare endast åt gästgifvare, krögare och i Stockholm åt bryggare, bränningstiden inskränkt, en hög afgift tillverkningen pålagd samt allt forslande af bränvin från en ort till en annan förbjudet. Detta förhållande varade dock ej längre än till följande riksdag, då, under Hattarnes förlägenhet i följd af det olyckliga finska kriget och böndernes hotande missnöje, bränvinstillverkningen åter lemnades större frihet och husbehofsbränningen för hemmansbrukare af alla stånd blef tillåten utan någon afgift. I början af året 1746 förmåddes regeringen af den då rådande spanmålsbristen att göra åtskilliga inskränkningar i bränvinsbränningen, men knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
