Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de nödiga medlen, men ock togo drygaste vinsten. Ett bland de största hindren för svenska brukshandteringens förkofran ansågs komma från engelsmännen, hvilka till följe af större både erfarenhet och tillgångar hade bemäktigat sig en betydande del af rörelsen och nu sökte på hvarjehanda sätt hålla Sveriges bruksidkare och bergsmän i ett tillstånd af fortfarande omyndighet. Bemödandet underlättades deraf, att engelsmännen icke blott försköto de nödiga medlen, utan ock uppköpte en betydande del, någon gång ända till två tredjedelar af hela tillverkningen, hvarföre de genom att hvarken gifva förskott eller köpa varan kunde när som helst bringa svenska bergs- och brukshandteringen i största förlägenhet, åtminstone för tillfället. Man insåg ock i England, att den engelska hade i denna en farlig medtäflare och i en 1738 inom engelska parlamentet utdelad skrift påstods, att det var endast till följe af »Carl XI:s tyranni och Carl XII:s raseri», som engelska jernhandeln kunnat hålla sig uppe bredvid den svenska – ett uttryck, som hos svenska regeringen väckte så mycken harm, att den begärde upprättelse derför hos engelska styrelsen.
Under detta tidskifte upptäcktes och bearbetades Sveriges första guldgrufva. Upptäckten gjordes af bergmästaren Anton Swab 1738 och Ädelfors guldverk anlades 1741, då första smältningen skedde. Sedan det bolag, som först egde verket, blifvit upplöst, drefs det för kronans räkning, och under åren 1741–1773 slogos 12,000 dukater af det vid Ädelfors funna guldet. Tillverkningen var dock föga lönande och nedlades helt och hållet 1805.
Silfvertillverkningen var i aftagande. Vid Sala silfvergrufva steg den årligen till 1,500 à 1,800 marker. År 1741 öfverlemnade kronan detta verk till den enskilda företagsamheten, men ett 1747 inträffadt grufras gjorde mycken skada, så att tillverkningen ytterligare aftog. De öfriga silfververken voro af föga betydenhet.
Koppartillverkningen bibehöll sig vid ungefär 6,000 skeppund årligen i hela riket, af hvilken qvantitet Falu grufva ensam lemnade omkring 5,400 skeppund. Utförseln vexlade mellan 500 och 1,200 skeppund, utmyntningen mellan 2,000 och 3,000; återstoden förbrukades inom riket.
Jerntillverkningen gjorde betydande framsteg. Den utgjorde 1719 knappast 150,000 skeppund, men hade 1740 stigit till nära 400,000, hvaraf ungefär 100,000 förbrukades inom landet och det öfriga utskeppades, med årlig vinst för riket af omkring 4 millioner daler k. m. Sveriges jerntillverkning utgjorde då nära hälften af hela Europas, som beräknades till 1 million skeppund, af hvilka England näst Sverige tillverkade den största qvantiteten eller ungefär 224,000 skeppund. Beroendet af England hindrade dock svenska jernhandteringens ännu rikare utveckling, emedan engelsmännen af det årliga rörelsekapitalet, omkring 6 millioner daler s. m., försköto två tredjedelar och deraf skördade i årlig vinst nära 400,000 d. s., hvilka således gingo ur landet, hvarförutan de, såsom både förskottsgifvare och förnämsta afnämare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
