Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu inrättades ock arméns pensionskassa, ur hvilken alla officerare, underofficerare och civile tjenstemän vid armén skulle vid afskedstagande efter en viss tjenstetid undfå pension. Då nu tillika hvarje embete betraktades såsom välförvärfvad egendom, så ansågs ingen behöfva afstå en sådan förmån utan full ersättning. Derföre uppskattades hvarje officers-beställning till en viss summa, hvilken innehafvaren, om han frivilligt afgick, förklarades berättigad att undfå af sin efterträdare och alla andra, som genom hans bortgång vunno befordran. Det var dock endast den afskedstagande officeren, som åtnjöt denna afträdessumma, hvaremot den, som dog i tjensten, hade ingen rätt dertill, lika litet som hans arfvingar. En klok officer, som hyste omtanke för de sina, borde derföre i fred framför allt sköta sitt boställe, i tid taga afsked och noga akta sig att våga sitt lif. Sådan blef följden af detta ackordsystem, som sedermera så länge fortfor och blef så mycket öfverklagadt, men som tillkommit för att göra officerskåren mera tjenstbar genom större omsättning derinom.
För denna kår hade början af frihetstiden varit en svår pröfvotid. Carl XII hade, för att kunna bättre inöfva och i striden leda soldaterna, vid hvarje regemente ökat officerarnes antal emot hvad förut varit vanligt, och af dessa talrika officerare hade en stor del blifvit fångna i Ryssland och Danmark. När dessa efter krigets slut återkommo, funno de sina platser upptagna, ehuru de fleste ibland dem, utarmade under den långa fångenskapen, icke hade något att lefva utaf, utom sin aflöning. Åt de sålunda hemkomne anslogo ständerna till en början tillfälliga understöd, som under åren 1719–1727 utgingo med 402,000 d. s., hvilken summa dock var föga tillräcklig för de många understödsbehöfvande. Man beslöt nu att på en gång och i ett sammanhang företaga, undersöka och efter en gemensam grundsats afgöra alla anspråk på befordringar, ersättningar eller understöd. Utförandet anförtroddes åt en nämnd, hvilken kallades krigskommissionen och i Maj 1722 trädde i verksamhet under ledning af fältmarskalken Carl Gustaf Dücker; men de många frågornas pröfning mötte så stora svårigheter, att ständerna i början af 1723 års riksdag tillsatte för samma ändamål en ny nämnd, den s. k. placeringskommissionen, bestående af 24 adelsmän, 12 prester, 12 borgare och 12 bönder, hvilka gemensamt valde lagmannen Conrad Ribbing till ordförande. Sedermera fortgick verket berömligen och samvetsgrant; men så många anspråk voro att tillfredsställa, att ännu 1735 qvarstodo 364 officerare på exspektans-stat, och ännu 1733 fann sig Stockholms polis föranlåten förbjuda officerare att »genom tiggeri på stadens gator vanhedra sitt förra embete».
De talrika officerarne voro under sina sträfvanden efter befordran ett verksamt stöd för Hattarnes krigslystnad, och detta parti sökte också efter bästa förmåga ställa dem tillfreds, hvarpå det här ofvan omnämnda medgifvandet af tjensteackord utgör ett bevis. Under krigen voro för öfrigt dessa officerare lika talföre och anspråksfulle som vid riksdagarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
