Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterhet och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var emellertid icke ensamt genom sitt politiska författareskap, hvilket han under dessa år egnade åt hofvets tjenst, som han ådragit sig denna ständernas onåd. Han hade särskildt retat presterskapet genom sina »kalott-predikningar», i hvilka han, till Lovisa Ulrikas stora förlustelse, med ord, åtbörder och röst parodierade vissa samtida presters föredrag, likasom han äfven ganska bitande gisslade det presterliga lycksökeriet under form af två prestmäns bref till en grefvinna angående ett patronelt sacellani.
Under den tid han vistades vid hofvet strödde han omkring sig en oändlig mängd småvers öfver alla möjliga ämnen, ofta de mest obetydliga, hvilket äfven icke så sällan röjde sig i sjelfva verserna. Dessa otaliga namnsdags-, födelsedags-, bröllops-, barnsöls-, begrafnings- och ännu mångfaldiga andra slags tillfällighetsverser hafva icke så litet skadat Dalins poetiska rykte hos efterverlden; men det vore likväl orättvist att bedöma Dalins skaldevärde efter dessa tillfällighetsstycken. Med Dalins förvisning från hofvet upphörde ock hans tillfällighetspoesi och han använde i stället sin förvisningstid på fortsättningen af sitt historiska arbete. Den politiska storm, hvaraf han träffats, hade emellertid sin öfvergång. Hattarne hade 1756 med allt för stort öfvermod begagnat sin seger, att icke en reaktion skulle inträffa, som gaf nya förhoppningar åt hofvet och dess vänner. År 1761 upphäfde sekreta utskottet Dalins förvisningsdom, och han fick åter inträda i sitt förtroliga umgänge med de kungliga personerna, ehuru Klingenstierna fortfor att vara kronprinsens lärare. Dalin, som redan, då vitterhetsakademien 1753 stiftades af Lovisa Ulrika, blifvit dess sekreterare, blef nu efter sin återförening med hofvet 1761 utnämnd till riddare af nordstjerneorden och 1763 till hofkansler. Konungen hade äfven ämnat upphöja honom till riksråd, men med detsamma gjorde döden slut på vidare befordringar. Efter en kort sjukdom afled Dalin den 12 Augusti 1763 på Drottningholm och blef begrafven i en särskildt åt honom och Klingenstierna af Lovisa Ulrika uppförd grafvård på Lofö kyrkogård.
Af hans minnestecknare, biskop Carl Gustaf Nordin, skildras på följande sätt Dalins personlighet. »Han var lång till växten, bleklagd och mager, pannan tillbakaliggande och upphöjd öfver de eldiga ögonen; näsan stor och krokig. Han hade ej samma lätthet att tala som att skrifva, var af naturen tystlåten och böjd för stilla lefnad; sinnet, fromt, sökte och fann vänskap, som aldrig saknade beständighet från hans sida; ädelmodig mot vänner och ovänner, försonlig och älskare af frid.»
Om svenska språket hade Dalin stora förtjenster, hvilka länge öfverlefde honom och högst fördelaktigt inverkade på dess behandling efter hans tid. Oegentliga uttryck, sjelfsvåldiga talesätt, tunga, inkrånglade meningar, oriktiga eller långsläpiga gammaldags-böjningar – allt sådant försvann efter hand, i följd af det föredöme Dalin gifvit. Äfven i sitt skaldskap öfverträffade han sina föregångare genom en mera ledig och regelbunden versbyggnad, genom en större skicklighet att lämpa formen efter innehållet och genom den finare takt, med hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
